Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
blev den genom honom omskapad till en väldig folktalare. Rytmen
blev skiftande och böljande likt det levande ordet, som andades
dāri, och rimmen, som förut hōllo sig undan, trädde nu fram
med kraft och klang. Och de ord, som ljödo, blevo djärva.
Förut voro de poetiskt brukbara orden ett slags språkets
hertigar och grevar, men Hugo satte den röda mössan
(jakobinermōssan) på det gamla lexikonet, han lärde den franska poesien
att tala rent ut,
» till den ’långa guldfrukten’ sade jag: du är bara ett päron!»
Men denna hans kamp kom först och främst att äga rum på
dramats område. Här kom striden att stå icke bara om varje
stycke utan om varje vers. Hos fransmännen finnes än i dag, när
de āro på teatern, en så stark känsla inför varje detalj i stycket,
att varje replik, varje vers detta gäller nämligen särskilt stycken
i bunden form gör lycka eller faller igenom.
»
Det härskade den löjligaste finhet i det franska dramat. Det
var ett hovdrama, ett drama om furstar betecknande är det, att
den gamle mästaren Corneille sade, att han hade gjort en av sina
tragedihjältar till ståthållare över Armenien för att ge honom
större värdighet». Och intet vardagligt fick talas om. Vigny
översatte Shakespeares Othello och nämnde till och med den näsduk,
som Othello skänkt Desdemona, men ingen hade vågat nämna den
före honom. Näsduken hade blivit förvandlad till en ring eller
något liknande, ty det gick ju ej an att tänka att en hjälte av
tragediens furstesläkt kunde behöva snyta sig. Som god romantiker
berömde sig Vigny naturligtvis av att han vågat taga fram
näsduken. Ty romantikerna hade en fantasi, som icke kunde hållas.
innanför det finas område. Den krävde en styrka och vildhet i
karaktärer och scener, den krävde en djärvhet i ord, som icke
passade i tragediens furstesalar, men som just hade sin rot i
romantikens rödglödande orient. Stendhal (Beyle) skrev en bok om
Racine och Shakespeare och drog ej i betänkande att se det
franska stora dramats framtid ligga däri, att det följde det engelska
skådespelets mästare och lämnade den franska tragediens. Han
fōrkastade versen, den franska alexandrinen, som varande ett hinder
för den dramatiska fantasien. Och då Mérimée flyttade dramat ut
ur Frankrike till sitt Spanien, i drama-samlingen »Clara Gazuls
teater, gjorde han grundligt narr av de franska reglerna och
finheterna. Men den, som här slog det stora slaget, var Victor Hugo.
-
-
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
