Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
fängelset är han bara affekterad och känner sig illa till mods. Men
madame de Renal kommer till honom under de tre veckor som
föregå dödsdomens verkställande, och då äro de jublande lyckliga,
utan att tänka på, att deras kärlek ej har någon framtid efter de
ögonblick de nu tillhöra varandra. En motsvarande scen finnes
i » La Chartreuse de Parme». Den unge Fabricio är hänryckt, där
han bakom fängelsets galler uppfinner ett signalsystem, varmed han
gör sin förklaring för den unga adelsfröken mitt emot.
-
Detta är en av Stendhals huvudidéer: lyckan finns där, varest
man icke skulle tro, att den kunde vara; just där, varest alla
livsmöjligheter äro avskurna, kan den plötsligt stå i full blomning.
Lyckan frågar ej efter omöjligheter och vi fråga ej efter lyckan.
Vi jaga efter karriär, att komma fram i världen, det går livet ut på.
Det är givet varje människa en viss portion energi. Man vill göra
sig gällande i världen, och »världen» betyder en hel mängd
intrasslade förhållanden som ställa sig hindrande i vägen. Behovet
av att komma fram ligger i människonaturen, därför äro vi alla
stolta och maktlystna, därför bli vi hycklare och brutala — och
det är denna mänskliga energi, som jag, Stendhal, intresserar mig
för och studerar i smått och stort. I denna kamp sätta vi in vårt
liv, men med lyckan har den intet att göra, ty vi bry oss ej om
att vara lyckliga. Denna kamp för att komma fram, som vi se
hos Julien, är hans behov att utveckla sitt väsens energi, och
liknande är det med fröken de la Moles törst efter det spännande.
Energien hos dem båda mötes, och vid deras kärleksmöten försätta
hans stolthet och hennes romantiska sinne bådas väsen i ett rus,
men kärleken i det hela är bara inbillning och romantisk teori.
Ty båda känslorna äro konstgjorda och då verkligheten i form av
en dödsdom kommer över dem, avdunstar denna kärlek
fullständigt. Men de konstgjorda känslorna äro just de intressantaste, de
lära mig bättre än de naturliga att förstå det mänskliga väsendets
energi, som kan ikläda sig tusen skepnader, och som utgör min
lidelse att studera under alla dess förvandlingar.
Prosper Mérimée
Bland de unga vann Stendhal en vän i Prosper Mérimée.
De liknade varandra däri att båda voro
romantiker genom sin förkärlek för södern och för de tider
och människor, där lidelsen blossade ohämmad, och
där spelet på liv och död spelades med en vilja, som icke vek
tillbaka för något, och ett lättsinne, som glatt tog det lilla steget från
fest til kamp på värja och pistol. Och dessutom voro de också
bröder i sin ironiska uppfattning av människorna och livet. Men
1803-1870.
-
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
