Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Det gamla och det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
av den; bland dem var Heine. De stodo på höjden av sin tids
bildning, och vart nytt moment mottogo de med allra största
intresse. I spetsen för dem stodo ett par »salonger», där husets
fruar voro den ledande själen, och den berömdaste av dem alla var
Rahel Varnhagen v. Ense. Hon var gift med den litterärt bildade
diplomaten Varnhagen v. Ense, hon hade varit bland de ledande,
då Friedrich Schlegel utsände sina romantiska raketer över Berlins
kälkborgerliga bildning. Hon hade bevarat intresset för gamla
vänner och dock ständigt mottagit nya, hon mottog alla intressanta
människor, vilken färg de än tillhörde, hon förstod dem, som
de människor de voro, och kunde växla varma, deltagande brev
både med gamla romantiker och med unga radikaler, giva dem
goda råd och impulser till rik utveckling; hon såg först och främst
människan i dem, vilka åsikter de än måtte ha, vilket parti de än
tillhörde. Dessa »reformjudiska» kretsar ha fortsatts in i vår tid,
och de ha givit Tysklands och icke minst Berlins andliga kultur
ett väsentligt jäsningsämne.
Genom beröringen med dessa element kom Heines begåvning
att snabbt utveckla sig; han skrev sina första betydande »
Reisebilder» (1826) och sin diktsamling » Buch der Lieder» (1827).
Reseminnena voro den friska vindfläkten i den tyska kulturen. Resorna
själva voro utan all betydelse; men varje figur Heine har mött, har
han iakttagit med en blick, som såg varje drag, som närmade sig
karikatyren, och därmed är givet att Heines infall tumla sig av
hjärtans lust omkring den, och sålunda har Heine nått den värld,
där hans mästerskap ligger. Med en kvickhet och ett skälmskt
behag utan like komma alla dessa infall lätt och naturligt
dansande. Varje ting blir till en figur, en skämtare, ett spöke, en
sagoprinsessa, en snustorr kälkborgare, en lärd pedant, en löjlig
romantiker av den bedrövliga skepnaden, en forntysk, hänförd
dryckeshjälte. Det vimlar av antydningar på samtida händelser
och personer, och på det löjligaste sätt får var och en i förbigående
sin orlovssedel. Och in ibland allt detta strör Heine sina dikter,
som äro hans egen avbild, förtroligt naiva i tonen, men kokett
lekande med sin naivitet. Han diktar om de enklaste, frommaste
och mest idylliska människoren bergsmansdotter, en
fiskarflicka men medan han skenbart går in på deras tro och
tankegång, får han hela den moderna oppositionsandan att genomströmma
dikten; han låter sig förhöras om sin tro på Gudfader, Sonen och
och Den Helige Ande för att tala om att han nu tror på den
Helige Ande, som förkunnar, att alla människor äro födda lika, ett
–
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
