Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Det gamla och det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
I det hela hänger Lenaus själ fast vid de blida makterna i
människolivet. Han har fint och stämningsfullt uttryckt det i sin
dikt om den gute Gesell». Denna mildhet hos Lenau drager hans
hjärta mot allt ungt och mjukt, den späda gröna våren, den stilla
blåögda ungmön huset mellan björkarna, där »oskuld satt på
taket fromt som två stilla, vita duvor. » Därför älskar han
plantornas sakta växande och det stilla, glidande vattnet. Därför
diktar han sina »Schilflieder» om hur dagen försvinner vid tjärnet,
där pilträden böja sig stilla och djupt, och aftonstjärnan lyser i
fjärran mellan dem och vassen. Och han älskar natten, når
månskenet på spegelblank yta »flätar sina bleka rosor in i vassens
gröna krans». Hjorten vandrar på åsen och ser ut i natten, då
och då rör sig en fågel drömmande inne bland vassen. Så täres
ögat, blicken sänkes, djupt genom själen går tanken på den älskade
»som en stilla nattlig bön». På samma vis älskar han med hela
sin varma naturdyrkan skymningen och höstens stilla lövfällning
med dess »milda bortdöende», och denna stillhet kan ingen ge ett
så smältande ljuft uttryck som han; en översättning av en dylik
dikt kan man blott läsa, när den är utförd av en mästarhand som
Gustaf Frödings:
-
―――
-
―――
Av hösten redan bokarna klätts röda
som på en sjuk, vars blod av helsot härjas,
den bleka kinden stundom flyktigt färgas
men det är rosor, vilka snart förblöda.
Hör, bäcken smygande och stillsamt strömmar
i dalen ned, hans sorl blir knappt förnummet.
Så smyger tyst en vän i dödsbäddsrummet,
att icke störa livets sista drömmar.
Hår för den sorgsne är det gott att vara,
naturen själv har sett sin sommar mulna,
och sett sin glädje frysa bort och gulna,
och kan den klagande med klagan svara.
-
Båda riktningarna hos honom, den vilda stormen och den blida
freden, mötas här i samma omkväde: döden. Störta sig i vild yra
- i döden. Glida stilla bort i döden. Döden är hans elddryck;
döden är hans vaggsång. Överallt har han den för ögat. Mest
känner han den som den stora stillheten, när allt förstummas, när
rosorna vissnat och fåglarna sjungit sin sista drill, och när de torra
bladen sakta sjunka till jorden. Då kan han i skogens stillhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
