Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
gör i »The gold Bug› (1843), ingen detektiv kan noggrannare än
Poe i sina kriminalhistorier pröva varje biomständighet och
biomständighets biomständighet och hålla oss i skälvande spänning
genom att låta allt hänga blott på ett hår. Och medan hos
Hoffmann ständigt finnes den »romantiska ironi», som gör tingen till
leksaker i författarens hand, böjer sig Poe helt för deras
herravälde; når han för den ene av sina hjältar i ballong till månen
och låter den andre segla till sydpolen, är varje detalj skildrad så
bestämt, så omständligt, så sanningsenligt som någonsin en detalj
i vilken skepparhistoria som helst. Satan utdrives här med Belzebub,
det är en ny verklighet, som spränger verklighetens ram,
Denna romantik är alldeles diametralt motsatt den
tysk-filosofiska. I den visade och förkunnade den fria och oändliga
människosjälen sitt oberoende af tingen; den kunde upplyfta sig över sitt
högsta ». Hos Edgar Allan Poe tas själen till fånga och göres till
slav under tingen. Ett enstaka faktum fängslar oss, bränner sig så
småningom in i vårt inre, uppslukar hela vår fantasi, hypnotiserar
oss, så att det verkligt existerande förhållandet mellan det och den
övriga världen synes upphävt. Det existerar intet annat för oss
ån detta enda, som blir själva tillvarons princip, medan alla dess
andra principer upplösas. I denna poetiska hypnotisering ligger
Poes konst.
Läs t. ex. hans mest berömda dikt »The Raven» och vi skola
se huru denna korp och dess eviga never more» eller som det
heter i Viktor Rydbergs klassiska översättning förbi förvandlas
för våra ögon till ett ständigt mäktigare väsen och en ständigt
mera demonisk trollformel. En nyårsnatt knackar det på dörren,
då poeten sitter och läser i en gammal bok, medan tanken är hos
hans döda hustru.
Längtande till morgonstunden,
höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden,
ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som hår förklungit
Leonor det klingar i
ånglasfärers harmoni.
Det knackar igen, han blir rädd. Kom in, vem söker ni?» viskar
han ängslig, blott för att säga något. Åter knackar det, han öppnar
dörren till farstun ingen! han tycker någon viskar: Leonor!»
Men det är blott han och eko som tala. Åter en knackning, hans
puls slår vilt. Men denna gång var det ju på fönsterkarmen. Aha,
alltså blott vinden!
-
–
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
