Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
fyller honom med en förtvivlan för vilken ej finns någon tröst, men
en förtvivlan som han förnimmer som en vällustig rysning Religion
är en slitning mellan himmeln högt över honom och helvetet inom
honom, religion är en förtvivlans njutning, och denna njutningens
form år rysning. Dessa åsikter skola vi icke blott finna i Baudelaires
religiositet utan i hela hans sinnliga liv. Hans kärlek har intet att
göra med hjärtats känslor, det är blott och bart en sinnlig kärlek
och en skönhetsdyrkan, som tager form av tillbedjan, men kräver
fullt tillbehör av parfymer och lyx. Han söker i den sin förtvivlan
hans älskade skall vara skön och sorgsen», han kallar henne
i sin kyrkostil sorgens käril». Han älskar i den förnedringen -
älskar henne desto mera ju mer »hon förökar de mil, som skilja
hans famn från det oändliga blå». Hans sinnen begära ständigt
att bli kittlade och att komma i rysning, ty han lider för evigt av
livsleda; i hans ådror rinner Lethes unkna vatten», han dyrkar
vampyren i kvinnan. Han darrar av spökrädsla och känner sig
dragen just till det, som han avskyr - l’irrésistible dégoût, giver
honom den rätta vällustnjutningen. Det är kärlekens gift, som
drager honom till sig; han ropar till henne: »Jag skall vara din
likbår, du älskliga pest. »
Hela stämningen hos honom är alltid enahanda: evig höst,
evigt gråväder, evigt regn. Alltid ser han all livets uselhet och
fylles därvid av medlidande. I sin dikt » Les petites vieilles »
skildrar han under rysande medkänsla dessa hopskrumpna gamla,
som trippa eller släpa sig åstad hopsjunkna av blåst och
omnibuslarm, med sin påse på armen. Han tänker på att de kunna rymmas
i ett barns likkista, så ynkligt små som de äro. Eller - märk
detta väl! han tänker på - och detta är ju en rent geometrisk
tanke! att handtverkarna måste inreda deras kistor på olika vis,
då de blivit vanskapta på så många sätt. Vi se genast, att här i
allt detta medlidande ligger ett omedvetet begär att berusa sig med
gräsligheter, han är medlidsam av behov efter att känna
»rysningen».
―――
―――――――――――
―――
-
Denna stämning vilar över Baudelaires hela livsåskådning.
Genom hans oändliga sorgsenhet dallrar en hemlig, vällustig fasa,
då han tänker på livets förgänglighet, och han återvänder alltid
till detta; bakom livet, bakom skönheten grinar döden, och döden
är skelett, förruttnelse, stank. Icke nog med detta. I hans kärlek
ligger en dold lust att njuta av mordets och blodsdådets fasa. I en
av sina berömdaste och gräsligaste dikter har han givit detta
uttryck titeln är i kyrkostil: »Martyren». Omgivningarna äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
