Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Det äldre problemdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
samhället stod i fara för upplösning, och moralisterna fingo ordet,
först och främst på scenen.
Augier var en dylik moralist. Han var icke alls romantisk,
han stod helt och hållet på den borgerliga hederlighetens
ståndpunkt. Utgående från denna, svarade han Dumas, att denne i
» Kameliadamen hade lekt med en eld, som han egentligen inte
visste hurudan den var. Svaret hette »Le Mariage d’Olympe» (1855).
Här hade den unge mannen utan att ana något fallit i ett liderligt
kvinnfolks garn. Allt hade gått bra; hon hade räddat skenet. En
gammal bekant vill ej förråda henne. Men hon har tråkigt; hon
lagar, att hon blir ensam med den forne vännen. Det är hennes
»längtan efter smutsen», som vaknar. Hon blir besatt av sitt forna
lättsinne, hon skålar för de forna festerna på danslokalerna, dār
munterheten var rå och fräck. Följden blir naturligtvis vilda
dryckeslag, och därpå visar hon sin fräckhet mitt för
svårföräldrarnas ögon, samtidigt som hon med näbbar och klor vill hålla
fast den ställning, hon svingat sig upp till. Då höjer den gamle
markisen pistolen mot henne och trycker av, med orden: »Gud
skall döma.»
Augier hade nu lärt sig, att dramat var ett anfalls vapen mot
och ett tuktoris för samhället. Och han svängde det med en fast
och ihärdig övertygelse och ett orubbligt sunt förstånd.
Börsspekulation, humbug, mammonsdyrkan, jesuitism, allt fick sin
beskärda del. Ur dessa dramer talade en man, som kände
människor och förhållanden till punkt och pricka. Det var visserligen
ingen själakännare, ingen psykologisk forskare, som där
uppenbarade sig, men det var en borgare, som kunde säkert och träffande
återgiva en typ. Handlingen är säkert genomförd och den
dramatiska handlingen väl beräknad han har förstått att lära av
Scribe, ja, han har även en del av Scribes svaghet för att låta allt
sluta bra och för att skramla med mynt i hundratusental.
Hans stil är så rask och käck och slagfärdig, att den nästan
blir spirituell, fastän den icke glittrar som hos Dumas. Han förstod
sig på kärlek och känslor så litet som en fransman är i stånd
till. Hans ideella unga män och unga flickor äro tråkiga dygdemönster
efter romanschablon. Men skurkarna, antingen de nu äro det helt
eller till hälften, och anständigt folk, vars ärlighet är i klämma,
dem förstår han däremot att göra levande. Och när helst man i
personen söker en representant för hela den samhällsklass han
tillhör, blir Augiers människoskildring rent av genial i sin säkra
blick. Den unge fattige markis de Presles har låtit förgylla sin
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
