Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den moderna romanens banbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Léon igen uppenbarar sig. Nu är hon mogen för älskaren nr 2.
Hon sjunker det är ej längre romansvärmeri, hon blir fräck,
vāllustig, glupsk efter sinnesrus. Hon öser ut pengar och tyckes villig
förtjäna igen dem på vad sätt som helst. Men hennes natur är
finare än hennes vilja, den förmår ej att vara fal för vem som
helst, och just då alla de hemlighållna skuldposterna komma i
dagen, stjål hon arseniken, sväljer den och kämpar till det yttersta
för att ej kasta upp den igen. Romanhjältinnan är nu fulländad,
och hela eländet är fullbordat. Med isande lugn har Flauberts
skildring följt henne till hennes õdes sista och lägsta trappsteg. Och
efter alla dessa svärmerier, efter alla dessa moraliska förvillelser
känner man den bittra satiren: att allt detta är ingenting. Men
det var just detta ingenting, som Flaubert ville framställa för oss
i hela dess fulländning. Han hatade och föraktade det, och därför
drog det honom oemotståndligt till sig, emedan han här kunde visa
sin konst och själv njuta av hela dess säkerhet, hela dess
obarmhärtighet. Sådan är Flaubert som realist.
―――――
Som romantiker känner han sig dragen till orienten. Han
skildrar denna i »Salammbô»; orienten år för honom en orgie av
grymhet, av överdåd och av brutal vidskepelse. Kartago är
lika med forntidens rikaste, yppigaste, mest fördärvade handelsstad
och liktydigt med Fenicien, Kanaan; det är judalandets religiösa
lidelse — Jahve, dess hōga gudsbegrepp. Flaubert skildrar detta
Kartago i strid med sina legotrupper och får därigenom framvisa
all världens barbari i dess råaste form. Flaubert har förirrat sig i
en labyrint av allt möjligt och undgår ej, i trots av all sin konst,
att verka tröttande, för att sedan åter stiga i den storartade
skildringen av de vilda barnaoffren till Molok, där massan stönar, då
det första barnet kastas på bålet, och sedan tjuter av religiös
fanatism, når turen kommer till de andra och den känner lukten
av bränt kött. Därpå följer legotruppernas instängning i Yxpasset,
dess hungerskval Flaubert skonar oss ej för någon fysiologisk
detalj likätandet och djuriskheten. Och till sist de besegrades
kval, medan den av hämndtörst glödande folkmassan stormar in på
dem och sargar deras kroppar för att öka deras lidanden. Flaubert
med sin romantiska kärlek till det grymma har njutit av att
framställa en tidsålder, »då människan antingen var ett grymt och
brutalt djur eller ett grymt och listigt djur. Även som romantiker
inspireras han av sitt människoförakt.
_____
Flauberts konst siktade alltid mot större uppgifter, och i sitt
sista fullbordade verk, »La Tentation de Saint Antoine» (1874), upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
