Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den moderna romanens banbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
ställde han för sig den största: att ge en fullständig världsbild och
att återge den i form av en drömsyn. Detta utgjorde det finaste i
hans konst, här gällde ju att »beskriva» den största av alla
»illusioner.. S:t Antonius är eremiten i den tebaiska öknen, han tror
att blott Gud lever och att världen är idel tomhet. Så frestas han
av världens lust, han lider hungerns kval och för hans blick visar
sig tavlor av all världens yppighet. Det är både sinnenas lust och
maktens, som fresta honom. Han får njuta av att hämnas på sina
fiender, han tycker sig vara kejsarens förtrogne, han sitter till bords
med Nebukadnezar, ja, han känner sig själv som Nebukadnezar,
hela världen ligger för hans fot. Och han kastar sig som
Nebukadnezar på alla fyra, vrålar som en tjur. Drottningen av Saba
kommer till honom, hon är alla kvinnor i en gestalt, all
ōsterlandets yppighet och tjusning i egen person. Men han står emot.
Därpå kommer djävulen till honom i hans lärjunge Hilarions
skepnad; detta är tvivlets frestelse. Han ser Skriftens motsägelser,
tåget av alla kättarna drager förbi honom. Därpå kommer gudarnas
tåg, barbariska gudar och skönhetsgudar, höga gudar och löjliga
gudar. Flauberts förakt och hans vetenskaplighet har gjort denna
defilering både tröttande lärd och intresselös och alla gudar
sjunka i avgrunden. Ständigt växer Hilarion, till sist står han hög,
mäktig och strålande som en ärkeängel. Han leder honom genom
världsrymden, den växer ideligen inför Antonii fantasi, ängslig
spörjer han ständigt efter Gud, och varje Hilarions svar väcker ett
nytt tvivel om Gud. Tillbed mig, ropar djävulen, och förbanna
det bländverk du kallat din Gud!» Han försvinner, men Antonius
ser som i yrsel en ny syn; hela världens skapelse. Han ser alla
forntidens underliga djur och växttyper, som nästan ej kunna skiljas
från varandra, och sagovärldens alla fantastiska träd, som äro växt,
djur och människa förenade. Han tycker sig se människobeläten
i hela naturen, oeh han utropar vilt: »O lycka, lycka! Jag har
sett livet födas, rörelsen begynna. Jag har lust att flyga, simma,
vråla, tjuta. Jag vill ha vingar, skalpansar, snabel, vill slingra
mig, dela mig, finnas i allting, flyta som vattnet, darra som ljudet,
stråla som ljuset, genomtränga varje atom, stiga ned till urstoffets
botten, vara själva urstoffet!» Detta är den sista frestelsen. Natten
flyr, solen lyser och i solskivan visar sig Kristi anlete. Antonius
gör korstecknet och försjunker åter i bön.
-
―――
―――――――
Antonius är Flaubert själv; men Antonii frestare är även
Flaubert. Antonius är Flauberts världsförakt och känsla av själens
överlägsenhet. Men Hilarion är Flauberts tvivel, hans eviga misstro
"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
