Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den franska naturalismen.
Den rad romanförfattare, som i Frankrike följa efter Flaubert,
Zola, bröderna Goncourt, Daudet, Maupassant ha alla
samband med dennes realistiska sida. Liksom de ryska författarna
» ha krupit fram ur Gogoljs ’Kappa’», har den naturalistiska romanen
» Madame Bovary» till stammoder. Det är betecknande, att den
senare riktningen, som bär så många namn och har så många
grenar, vilka dock alltid förenas i opposition mot naturalismen,
också söker anknytning till Flaubert; men det är den romantiske
Flaubert, »Salammbo’s» och S:t Antonius’» diktare, dessa
författare prisa. I »Madame Bovary» är Flaubert för dem mästaren
i sitt yrke, i »S:t Antonius» den store diktaren. Naturalismens
författare ha av » Madame Bovary» först och främst lärt sig att
intressera sig för sin egen tid. Överallt hos dessa fyra stora
författare är det Frankrike efter 1850 som vi möta blott bröderna
Goncourt hysa dessutom en konstnärlig kärlek till det 18:de
århundradets kultur. Därnäst ha de lärt sig att finna det intressanta
i ämnen, vid vilka ej den minsta skönhet låder och som ligga nāra
till hands. Ja, det är just det som den föregående litteraturen gick
ur vägen för, som lockar dessa. De vilja säga sin samtid sanningen
rent ut. De vilja icke längre dölja allt det fula, som finnes i
människolivet, och de vilja berätta därom utan försök att mildra
det. Liksom man hos oss dōpte den realistiska skolan till
»smutslitteratur», talade den franska naturalismens motståndare J. J. Weiss
om » la littérature brutale». Naturalisterna själva betrakta som sin
uppgift att göra slut på den romantiska skönheten och glansen,
som de anse för en förgylld lögn; alla skildra de livet som dystert
och sorgligt. Ja, Zola framlade skolans program, då han förklarade
att konsten blott var »en vrå av naturen, sedd genom ett
temperament». Definitionen är särskilt karaktäristisk, därför att begreppen
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
