Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Dostojevski och Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
skap. Det är byggt på en sinnenas tjusning, och det skapar evig
otrygghet. Ofrivilligt är hon rädd för att förlora honom, ofrivilligt
anstränger hon sig för att ständigt erövra honom, att fängsla hans
sinnen, och därigenom gör hon både sig själv och förhållandet
oskönt. Och emedan hon endast äger honom, växer hos henne
ständigt upp en svartsjuka, som är starkare än hon själv, och som
fyller henne med sådan förtvivlan, att hon till sist kastar sig framför
tåget. Detta är romanens negativa del,’ dess positiva är Ljevins
historia.
•
Ljevin är en förädlad Pierre Bestuczev, liksom Vronski är en
förädlad Anatole Kuragin. Han har intet av Pierres tröghet och
lata lättsinne, men han har hans klumpighet och hans eviga sökande.
Han gör en slät figur i salongerna, ty han är den tunga, sakliga
människan, som saknar sinne för den graciösa frivoliteten. Därför
blir han försmådd. Men ute på landet, i arbete, i natur och i sunda
förhållanden blir han helt sig själv, här kommer hans i sitt slag
präktiga människotyp till sin rätt. Och då Kitty inser hans värde,
vinner han henne långsamt och säkert. Han jublar under
smekmånadens första tid. Men det är ej jublet det beror på. Striden
infinner sig visserligen, men hår, där det är ett tryggt förhållande,
blir striden ett medel till ständigt innerligare förening. Och till
den inre tryggheten och friden visar en bonde honom vägen. Denne
talar om en gammal man, som är rättfärdig. som ej fyller sin buk
utan lever för sin själ och tänker på Gud. Det blir plötsligt klart
för Ljevin: leva för sin själ, tänka på Gud — det är livets mening.
Och då sedan barnet har kommit, har det hela blivit tryggt och
fast med en synlig framtid för sig. Och boken slutar med hans
bekännelse, under det att han står och ser upp mot natthimlen:
»Tron om det jag känner är tro har omärkligt listat sig in i
min själ och satt sig fast där. Men kommer jag därför att bli en
helt annan mot förut? Nej! Som förut kommer jag att häftigt fara
ut mot min kusk, då han förargar mig... Som förut kommer jag
att be till Gud utan att själv kunna förklara för mig, varför jag gör
det. Men nu har mitt liv, ej blott som helhet betraktat, men också
i varje dess ögonblick fått mening och betydelse för mig, ty nu, då
jag ser det goda i trons belysning, känner jag också kraft till att
inlägga det goda i var och en av mina handlingar. »
Tryggheten! Livets mening! Djupare och djupare söker Tolstoy
efter dessa. Vetenskapen kan ej utforska dem. Den beräknar jordens
avstånd från solen och ljusets hastighet, men angående livets mening
har den intet att säga. Konsten skulle lära oss att förstå, men läs
――――
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
