Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Henrik Ibsen och den tyska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
och korsets träd, liv och död, frihet och nödvändighet skola varda
förenade, och kejsar Julianus, tvivlaren och fantasten, den av livet
gäckade och sin egen dröms trofaste, förkunnar trotsigt: »Det, som
er, er ikke; det, som ikke er, er. »
Julianus’ ord kunna stå som motto över Ibsens moderna dramer.
Ingen förstår som han att genomskåda skenet, att finna den dolda
bristen bakom den otadliga fasaden, att rubba tron på erkända
grundsatser och vedertagna bruk. Den högt uppburne
samhällspelaren Bernick (i »Samfundets Stötter») kommer genom livets grymma
narrspel till att stå på förbrytelsens rand. Den prydlige, fläckfrie
Helmer (i Et Dukkehjem») visar sig i första kritiska ögonblick
som en tarvlig egoist. Och hur
problematisk blir ej (i »Gengangere»)
satsen om att barn skola akta och
ära sina föräldrar, då det är på
den fru Alvings livs lycka har
förblött, då hon med hänsyn till det
konkreta fallet frågar rent ut: Skall
Osvald akta och ära kammarherre
Alving?
Det är ganska naturligt, att
Helmer blir upprörd, när han får
veta att hans hustru förfalskar, låt
vara att det rör sig om blott en
obetydlig summa, och ännu mer
när han hör, att hon tror sig ha
rättighet därtill. Men i deras
vardagliga ordväxling öppna sig
avgrunder mellan honom, den
korrekta vardagsmänniskan, och henne, som har levat i, levat av tron
på det vidunderliga». Och vi förnimma i vårt samvete, att det
vidunderliga är det väsentliga och att vardagslivets hederlighet
icke tjänar till någonting, då ej »det vidunderliga», det stora offret,
kommer.
Henrik Ibsen år 1870.
Efter fotografi.
»
Allt djupare greps Henrik Ibsen av tvivlet, tvivlet på människorna.
Han lät doktor Relling i Vildanden (1884) uttala sina föraktfulla ord
om att hålla livslögnen uppe hos folk och att det inte var lönt att
presentera den ideella fordran i småbrukarstugorna. Och ändå visste
Henrik Ibsen, att idealet med sitt stora smärtfyllda krav var livets
kvintessens. Därför kom efter Ulrik Brendels i uppsluppen ton
framställda tiggeri den pinsamma bōnen om ett avlagt ideal. Idealets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
