Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Henrik Ibsen och den tyska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
jag kommer igen till detta samma liv, sig likt i det största och
även i det minsta, på det att jag ånyo skall lära mig alla tings
eviga återkomst. »
-
Med denna dundrande motsägelse slutar Nietzsches lāra. Att
skapa nya värden det är den stora människans mål. Och dock
kommer allt i evighet igen, som det var. Det är motpolen till
Schopenhauer: Schopenhauer såg i livet lidande, och viljan till livet
var förföraren. Nietzsche tror på viljan till makt. Den skapar
nytt, det är evigt dess rätt att existera, dess absoluta rätt, som
spränger allt som vill lägga band på den. Däri ligger tron på det
skapades värde, det nyskaptas värde, på det eviga framåtskridandet.
Men viljan till makt är oupplösligt förbunden med tron på livet.
Livet är evigt nytt och evigt levande genom all växling av växt
och död. Däri består dess outgrundliga härlighet. I att förkunna
detta så obetingat och ut i dess yttersta konsekvenser har
Nietzsches troslära sprängt sig själv. Den går ut över egna gränser,
emedan den är övermäktig i tron både på den eviga skapareförmågan
och på livets eviga härlighet. Den är en överfyllnad, som brister,
en Zarathustras undergång, en tragisk Dionysos.
**
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
