Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
OSS. Där komma mödrarna till denne bönfallande och tala om
sina radbandsböner och sina lidanden, där komma fäderna och
tala om segrar och hjältedöd, där kommer den heliga jungfrun
med förböner för folket i sin by, där kommer Herren Kristus själv
- och ständigt kommer svaret med välbehaglig ro och kylighet,
ett vänligt och självklart nej, och ständigt återkommer såsom
omkvåde det, vari skälet till denna godmodiga omedgörlighet ligger, de
enkla orden: Döden är full! Och så se vi slutligen Döden i trasig
röd kappa rida på sin blacka häst i linkande, giktbruten prästalunk,
medan fasa råder runt omkring. Han märker ej sin egen liklukt
Emile Verhaeren.
Efter fotografi.
och ser icke ormarna dansa, medan de suga hans hjärteblod.
Sådant ser spöket ut, så fantastiskt och dock så hemskt välbekant.
Döden har febern i sällskap. Febern stiger upp ur de giftiga
dimmor, som lägga sig över den jord, där det icke arbetas, den smyger
sig lömskt in i husen genom stängda fönster. Allt är förpestat,
blommorna äro som skrofler. Kärren äro det enda som lever, där växer
lång såv, där kväka grodor. Och månen lyser över all
sysslolösheten. Och efter härjningarna ligger trakten öde tystnaden ruvar,
husen stå övergivna, spaden sticker overksam upp ur jorden.
Alla, som färdas på vägarna, tyckas vara galna eller tiggare.
Och när de så, utslitna av möda, finna ett hål att dō i, då stirrar
förtvivlan ut ur de brustna ögonen, ingen vågar sluta dem. De,
som icke önska sig döden i de feberhetsade nätternas lidanden,
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
