Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
draga bort. Ty mitt på slätten strålar ett ljushav staden. Vi se
dem draga bort mot detta falska hoppets ljus - alla generationers
betungade: de böjda männen, de hopsjunkna mödrarna, de
vanvårdade barnen, de utmagrade djuren, vi höra i rytmen det tunga,
enformiga ljudet av deras trötta, släpande steg. Dikten utvidgar
sig: tåget blir ändlöst, vägarna bli utan gränser, och det är som
om man hörde släktenas oavbrutna gång över jorden.» (Chr.
Rimestad.)
Och städerna! Han skildrar deras liv, som tycks vara en
marritt. Det sjuder, det brusar, det smattrar, det piskar i väg, en
häxsabbat av alla begår. Det böljar fram, fyller, pressas samman, rives
mot varandra, det rullar dånande förbi, det stönar, knorrar, väser
och spyr ont.
Men här äro också de stilla tankarnas helgedomar, där
framtiden födes. Även om tänkaren är begraven under mängdens skratt,
så kommer den dag, då staden kläder sig i festskrud och sätter
hans bild på sockeln. Då skriva de i sten allt vad han har lidit
och fläta hans förbrytelse som en blomsterkrans om hans panna.
Då taga de hans tanke och göra den till lag, då taga de upp hans
vansinne och göra det till härskande ordning, och över dagens larm
och raseri lyser hans klara panna.
Verhaeren älskar vetenskapens allvar, han vet att dess
stränghet är fylld av en kärlek utan gränser. Och han älskar massan,
han tror på dess moraliska instinkt. Massan står som överskrift
på hans mäktiga dikter om revolutionsstaden. Där glōder upproret
under askan, en feberaktig brådska piskar mig åstad, beräkningen
tryckes ned, hjärtat drives hän mot äran eller mot förbrytelsen.
Jag är utom mig själv, jag drives dit, vart de eviga krafternas
vilda rop kallar mig. Raseri, kärlek eller vansinne far med
blixtens hast igenom samvetets djup. Vilda ögon slunga sina
facklor; från portarnas inre vrålar ett upprört hav, överallt utbreder
elden sig. Ett ögonblick kan utveckla eller krossa det vardande.
Det är timmen, som ropar, som knackar på världens hjärtas dörr,
timmen som sjuder av blod och ungdom. Naturen tycks mejsla
ett nytt ansikte på sin evighet. Här förkunnar massan ōdets lag
utan att veta det. Endast dess djupa instinkt fattar det som i
morgon är rätt och plikt. Det är det stora ögonblick, då världens
utseende skiftar, då man stiger upp mot en ny tro, då raseriet under
stormen framtvingar den nya sanningen och fastslår den och
befriar den från lagarnas hat.
Denna febersyn innehåller Verhaerens trosbekännelse, en tro
―
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
