Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
mera konsekvent. Han är brutal naturalist,
njutningsvetenskapsman, övernervös och överkänslosam. Han föraktar allt och känner
en allt uppslukande leda, och driven av den går han över till
kristendomen. Men det egendomliga med Huysmans omvändelse
är, att hans kristendom är brandgul romantik. Det är icke
Bourgets makliga traditionsreligion, icke kyrkans katolicism, utan klostrets.
Det är ensamhetens och undrens religion, det är självplågeri med
stinkande sår och syner och uppenbarelser. Han är först konstnär,
då han famnar verkligheten i beskrivning av massor, då han kan
skildra gräsligheter som den »svarta mässan, till satans ära i ›A
rebours, (Mot strömmen) eller djävulsanfäktelsen i »En route» (På
vägen). Hans fantasi har alltid en hunger efter orgier. Därför bli i hans
religion både det vanvettiga och det vāmjeliga medverkande element.
Medan Huysmans har sin utgångspunkt dels i Zola, dels i
Baudelaire, är det Renans leende och vidtskådande historiska
psykologi, som är moderjorden för Anatole Frances verk. Betecknande
är, att hans favorittyp är den lärde. Lärdomen det vill säga:
en fullständig opraktiskhet och i förening därmed en likgiltighet för
allt vad andra säga, mena och bruka, det vill säga: en viss rädsla i
handlingarnas värld, men till gengäld en fullständig fördomsfrihet och
oräddhet att draga konsekvenser, när det gäller tankarnas värld.
Anatole France har dessutom parat ihop den äkta franska
hjärtegodheten med den äkta franska ironin, i vilken elakhet
och godmodighet äro blandade i precis lika stora doser. Denne
lärde är huvudperson och titelfigur i en av Frances första böcker:
› Le crime de Sylvestre Bonnard» (Sylvestre Bonnards brott).* Det
är en bok som han själv, en bok om ingenting, men hur detta
ingenting kan intressera, när han visar det genom sina lärda glasögon!
Vi förstå människorna helt och hållet, i det vi betrakta dem med
en fördomsfrihet, som rymmer en smula förakt och en smula
likgiltighet. Det är, som om en hel värld bodde i detta helt tillfälliga
stoff, och det är följden av att vi ha kommit i lag med denne lärde,
som lär oss att förstå allt och att akta på det minsta. I denna
livsåskådning finnes ett drag av romantik, en viss nyfikenhet
gentemot det underbara, ett visst behov att leva sig in i tidsförhållanden
och åskådningar, som äro helt motsatta våra egna.
-
På båda sätten spränger Anatole France naturalismen i den
franska romanen. Han skrev romaner om psykologiska paradoxer. En
skådespelerska har kasserat en älskare, emedan hon är förälskad i
en annan. Han skjuter sig, och varenda gång hon är tillsammans
* Övers. av E. Lundqvist 1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
