Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
annat sker än att vi vänjas till att lyssna. Allt dovare och dovare
tränga dödsaningarna fram, ända tills det dråpande hugget faller.
Så följa vi dödsbudets dolda och hemska väg, mordet anas och
spåras, gömmer sig, vädras åter, träder fram i skarpt ljus.
Kärleken undflys, vaknar, förstår sig icke själv, men slår ut i
hemlighetsfull underjordisk glöd, som förvandlar personlighetens hela väsen.
Bakom den mystiskt underbara slöjan förnimma vi de mänskliga
lidelserna, vi se genom dimman deras former teckna sig med
enklare linjer, vi förnimma tydligare deras elementāra makt över
människorna. Denna tystnadens mystiska, sinnligt betagande makt
i stämningen, som Maeterlinck framtrollade, har han senare arbetat
sig ut ur. I hans » Monna Vanna är det nog medeltid, men
renässansen dagas. Där är framför allt en bestämd italiensk
lokalfärg, och om förväntningens spänning, som han så ypperligt förstod
att begagna som medel till att uppnå dramatisk verkan i sina äldre
dramer: Princesse Maleine (1891), Les Aveugles (1891) (De blinde),
Pélléas et Mélisande (1892) m. fl., visserligen är bibehållen i och för
samma ändamål, ligger det dock över gestalterna ett dagsljus, som är
en fullkomlig motsats till de tidigare mystiska dramerna. Delvis kan
detta förklaras därigenom att Maeterlinck har gått över från studiet
av mystiken, som Novalis eller Ruysbroek (från 13 årh.), till studiet
av naturen - La vie des abeilles» (Bikupan),»** L’intelligence des
fleurs (Blommornas intelligens). Men det kan också förklaras
genom tidens litterära rörelse. Det romantiskt-historiska dramat
hade framträtt i en ny gestalt, helt psykologiskt till sin anläggning,
med bestämd tidsfärg. Det visade människorna i klart dagsljus,
och det visade dem så vildsamma i sitt svärmeri som i någon mystisk
sagonatt.
Detta romantiska drama, som väcktes till liv av Edmond Rostand
och har fått sitt mest typiska uttryck i hans »Cyrano de Bergerac ›,***
(1898), är väl det som av den moderna franska litteraturen uppnått
mest ynnest hos allmänheten över hela världen. Det föreföll, som
om Hugos ungdomsdramer stått upp igen. Där fanns både deras
romantiska lokalfärg», deras träffande, skarpa repliker, deras
högstämda heroism i karaktärerna och deras dramatiska
febertempera-Komiska scener växlade som hos Hugo med högtragiska. Men
Rostand har icke Hugos kraftnatur, han tycks med modern
nervositet älska paradoxen i en annan form än Hugos kära dubbel-
* Övers. på svenska av Frans Hedberg 1903.
** Övers. på svenska av O. Järte 1902.
*** Övers. på svenska av Harald Molander 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
