Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
natur hos människan. Rostands människor älska det omöjliga.
Riddaren uppsöker La princesse lointaine», som han aldrig sett,
och dör vid hennes första kyss. Cyrano är diktare, han älskar sin
vackra kusin till den grad, att han blir budbärare mellan henne
och den vackra nollan Christian, som hon förälskat sig i. Han
följer honom i kriget, då de älskande slitas från varandra, och all
sin själs poesi utgjuter han i de brev han skriver till henne i
Christians namn, och hennes svärmeri för dessa brev är hans
själs lycka. För att leva i denna illusion går han genom eld och
vatten, och denna sin lyckas hemlighet håller han dold i sitt bröst
hela livet igenom först
och främst dold för henne,
som han älskar. Dessa
gestalters livsluft är själva
paradoxen, en lycka, som
ingen lycka ger
en
illusion, som känns sannare
än själva verkligheten.
Når litteraturen i
Frankrike efter naturalismens tid
har tagit så många vägar,
är det ej att förundra sig
över, att litteraturkritiken
har utvecklat sig starkt och
dragit betydande snillen till
sig. Taine hade byggt upp
ett system för
litteraturkritiken och insatt littera-
—
—
——
Edmond Rostand.
Efter fotografi.
turen som ett led i den allmänna kulturhistorien. De senare
litteraturkritikerna Brunetière och Faguet, Lemaître och Anatole
France, Doumic, Vogué och Wyzewa tyckas däremot var på
sitt sätt vilja dels utvidga, dels spränga Taines system, och framför
allt vilja de betrakta litteraturen litterärt. Ullhandelns
uppblomstring under Elisabet förklarar för dem mycket litet av Shakespeares
verk. Men dessa kritiker äro för övrigt ganska oeniga till och med
om kritikens väsen och uppgift. En och annan som t. ex. Lemaître
menar, att kritiken blott bör ha sitt stöd i kritikerns personliga
intryck. Från dem kan han aldrig komma lös, han kan icke se
med andra ögon än sina egna. När han gör reda för sina intryck,
når han utvecklar motiven för sin åskådning, är uppgiften löst.
Och Lemaître har i denna sin redogörelse låtit all sin själfullhet
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
