Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Andra boken: Naturalismen
- De övriga landens nyaste litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
och goda, men djurgestalterna äro dock målade i sitt animaliska
livs fulla bredd.
Och omkring dem är jägarens förlovade land, den ursprungliga
djungeln, som innehåller alla Indiens naturmotsatser. Vi se den.
myllra av liv och frodighet i regntiden. Vi känna dess kvävande
hetta, vi känna torkan suga upp allt liv, draga ihop och spänna
läppar, tunga och hud, den kommer barken att brista och jorden
att spricka. Kipling kan nog överträffa sin första » Djungelbok, som
berättare, men aldrig är han större i sin diktarfantasi än där.
*
Italiens litteratur har i Giovanni Verga och Gabriele d’Annunzio
två mästare med världsrykte. Verga vann det ej så fort, den store
mästaren blev han först, då han slutligen hittade hem till sin
fäderneō Siciliens bondfolk. Hans bondenoveller äro av en egen
art. Med bitter och lidelsefull ordknapphet skildrar han de kantiga,
knotiga, passionerade och tystlåtna människorna. Och
bondenovellen har hos Verga nått ned i ett djupare lager än den förut
varit. Det är ett hopplöst slavgöra, som är dessa människors öde,
deras lemmar vanställas av arbetet, deras sinne är kuvat eller
förhärdat under mōdan, de sätta sin stolthet i en stillsam liknöjdhet,
tills att vulkanen plötsligt kommer till utbrott. Dessa människor
äro fullkomligt främmande för de känslor och lidelser, som falla
över dem. Herden Jeli vet icke vad svartsjuka är; han kan bara ej
förstå, att herr Alfonso tar hans hustru ifrån honom, ty denne är
rik och kan ju föda en hustru själv, och de voro vänner i sin
barndom. Men då han möter honom, känner han ett styng av
smärta, och vid Alfonsos fårklippningsfest tycker han, att får, ull
och allting blir till blod. Då Alfonso vill dansa med Mara, säger
han: Du får inte, Mara stanna här!» Men då hon i alla fall
går, reser han sig, kritvit i ansiktet. Han ser Mara i Alfonsos
armar, med ett rovdjurssprång är han över honom och klipper av
hans strupe med fårsaxen. Och inför rätta stammar ban: »Jag
måtte väl ha lov till att döda honom, han tog ju Mara från mig.»
Det finns sådana som t.ex. sandgrävarpojken › Rōde Malpelo»,
som känna det helt naturligt, att de själva bli onda och hårda i
det slit och den orättfärdighet de leva i, och sätta sin ära i sin
hårdhet. När den lilla »paddan› talar om paradiset, dit de snälla,
som aldrig gjort sina föräldrar sorg, komma, river han sig i huvudet
――――――
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jan 8 19:30:05 2025
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/eurolihi/2/0555.html
