Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - V. Människan och den gudomliga världsstyrelsen - B) Teleologisk uppfattning af historien - 3. Naturlagarna och historien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
3.
Naturlagarne och historien.
Orsaken till denna förgänglighet hos alla jordiska ting ligger i
deras eget väsen, i det rum, som de bebo, i hela den lag, som
binder vår natur. Människans kropp är ett bräckligt, alltjämt förnyadt
omhölje, som slutligen icke mera kan förnyas. Men hennes ande är
verksam på jorden blott i och genom kroppen. Vi tro OSR vara
själfständiga och äro i allt beroende af naturen; invecklade i en kedja af
föränderliga ting, måste äfven vi följa lagarne för deras kretslopp,
hvilka icke äro några andra än uppkomst, varande och försvinnande.
En skör tråd binder samman det mänskliga släktet, hvilken brister
sönder i hvarje ögonblick för att på nytt sammanknytas. Den vis
vordne gubben försvinner under jorden, för att hans efterträdare
likaledes må börja som ett barn, kanhända såsom en dåre förstöra sin
företrädares verk och åt sin efterträdare efterlämna samma fåfänga
möda, med hvilken han förtär sitt eget lif. Så sammanfogas dagar,
så släkten och riken med hvarandra. Solen går ned, på det att
natten må komma och människor må fröjda sig öfver en ny
mor-gonrodnad.
Och om under allt detta blott ett framåtskridande vore
märkbart, men hvar i historien visar sig ett sådant? Allestädes ser man
inom henne förstörelse utan att skönja, att det nya är bättre än det
förstörda. Nationer uppblomstra och aftaga; inom en utlefvad nation
uppstår ingen ny, än mindre någon skönare blomstring. Kulturen
skrider framåt, rnen blir därvid icke fullkomligare; på den nya
skådeplatsen utvecklas nya krafter; de föråldrade på den gamla
skådeplatsen dukade omotståndligt under. Voro romarne visare och
lyckligare än grekerna? Och äro vi det i högre grad än de båda?
Människans natur förblifver alltjämt densamma; i världens tionde
årtusen skall hon födas med samma begär, med hvilka hon föddes
i det andra årtusendet och fullbordar så sin dårskaps väg till en sen,
ofullkomlig och onyttig vishet. Vi vandra omkring i en labyrint, i
hvilken vårt lif mäter blott en handsbredd, hvarför det nästan kan
vara oss likgiltigt, om irrgången har någon plan och utgång.
Sorgliga öde för människosläktet, som med allt sitt arbete är
fängsladt vid Ixions hjul, vid Sisyfus sten och är dörndt till Tantali
kval. Vi måste vilja, vi måste sträfva utan att någonsin få se
frukten af vårt arbete mogna eller i hela historien^lära känna ett resultat
af mänskliga sträfvanden. Står där ett folk ensamt, så afnötes dess
prägel under tidens nivellerande hand; kommer det i strid med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
