Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nationela moralen - V. Hellener och Romare - D) Det sköna och goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
emot rika, ty efter hans mening borde redlighet vara mera
vinst-bringande än oredlighet. Han tyckte om att umgås med alla slags
människor, men förtrodde sig endast till goda. Så ofta han hörde
någon berömma eller tadla en annan, trodde han sig lära känna
såväl den talandes som den omtalades -egenskaper (egendomlighet).
Den som bedrogs af vänner, tadlade han icke, den som däremot lät
sig bedragas af fiender, kunde han hårdt tillrättavisa. Att narra de
misstänksamma ansåg han för klokt, men att göra det med de
godtrogna ansåg han för gudlöst.
Han gladde sig att berömmas af sådana, som äfven voro
benägna att tadla det, som ej behagade dem. Han hyste icke agg mot
någon för ett frimodigt yttrande. Men rnot falskhet var han på sin
vakt liksom mot ett försåt. Baktalare hatade han mera än tjufvar,
ty han höll det för en större förlust att beröfvas sina vänner än sina
penningar. Förseelser af enskilda borgare upptog han lätt; men
sådana af statens tjänare dömde han strängt. Han hyste nämligen
den åsikt, att de förra kunde anstifta föga, men de senare mycket
ondt. Det anstode konungadömet, menade han, icke ett lättfärdigt
väsen, utan ett ädelt sinne.
Att en bild af hans kropp skulle resas, undanbad han sig,
fastän många ville skänka honom en sådan; däremot var han
oupphörligt sysselsatt med att skaffa minnesvårdar af sin själ. Det förra,
menade han, vore ett verk af bildhuggaren, det senare hans eget
verk. Det förra den rikes sak, det senare de godes.
I penningefrågor visade han sig icke blott redlig utan äfven
ädel; ty den redlige, trodde han, var det nog att lämna af
främmande egendom, men den ädle måste också hjälpa till med sitt
egna.
Alltid var han gudfruktig, ty dem, för hvilka det går väl i
lifvet, ansåg han ännu icke för lyckliga; dem åter, som slutat
ärofullt, ansåg han för saliga.
Han förklarade det för en större olycka att försumma det goda,
om man känner det, än om man icke känner det.
Han tyckte icke om något beröm, hvarför han icke hade sitt
eget arbete att tacka. Med få människor ansåg han, såsom det
synes mig, utöfningen af dygden icke för en börda utan en njutning.
Det beredde honom därför större glädje att blifva berömd än att
förvärfva skatter. Han visade tapperhet mera i kloka planer än i
farliga vågstycken, och vishet lade han hellre i dagen i handling än
i ord.
Högligen mild mot vänner, var han en skräck för sina fiender,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
