Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fria viljan. Determinism - III. Den gudomliga Försynen och den fria viljan - 2. Huru den gudomliga försynen och den mänskliga friheten kunna bestå jämte varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.
Huru den gudomliga försynen och den mänskliga friheten kunna bestå
jämte hvarandra.
Kan du nu tilläfventyrs ännu påstå, att det som skådas af
Gudomens öga, därför också nödvändigt måste ske, då ju äfven
människorna icke nödvändigt göra det, som de se? Eller tror du kanske,
att din blick kan skänka någon nödvändighet åt det ting, som du
finner vara närvarande? Ingalunda! Om vi således för en gång
jämföra den gudomliga och mänskliga närvaron, såvidt en sådan
jämförelse öfverhufvud är möjlig, så måste sägas, att liksom I
människor förnimmen vissa bestämda ting i eder tidstillvaro, på samma
sätt skådar Gud enheten af alla ting i sin eviga allestädesnärvaro.
Därför ändrar det gudomliga förutseendet eller rättare skådandet icke
tingens väsen och egenskap, utan ser dem fastmer helt enkelt såsom
närvarande för sig, såsom de i tiden framdeles skola ske. Ofelbart
och utan hvarje misstag i sitt omdöme känner han i en enda
andlig förnimmelse ej mindre hvad som är nödvändigt än äfven hvad
fritt och godtyckligt skall inträffa. Det är som om I samtidigt
sågen en människa lustvandra på jorden och solen uppgå på himmelen.
Fastän I på en gång sen bådadera, så gören I en åtskilnad och
er-kännen det ena såsom en frivillig rörelse, det andra såsom en
nödvändig händelse. Likaså håller Gud, som samtidigt skådar allt, de
olika tingen väl isär, hvilka visa sig för honom själf såsom
närvarande, men från tidsförloppets ståndpunkt först i framtiden skola
inträffa. Men därför har Gud äfven ingen blott mening eller aning,
utan en på fullkomligaste sanning hvilande kunskap, då han med
afseende å de ting, hvilkas tillvaro han varseblifver, också mycket
väl vet, då ingen nödvändighet för deras inträdande är förelagd.
Om du därpå nu säger, att det är omöjligt, att det icke
inträffar, hvars blifvande uppträdande Gud ser, men att det, hvars icke
inträffande är omöjligt, lika nödvändigt måste ske, och om du därvid
prompt vill påtvinga mig just ordet "nödvändighet", så skall jag
därpå svara något som visserligen är obestridligt sannt, men hvilket
väl blott en trogen forskare af det gudomliga väsendet skall förstå.
Jag svarar dig nämligen, att samma tillkommande tilldragelse med
hänseende till den kunskap, Gud om densamma har, är nödvändig,
men enligt sin egen natur sker fullkomligt fritt och otvunget. Det
gifves nämligen två arter af nödvändighet, den enkla, såsom i
satsen: "Alla människor måste nödvändigt dö", och en betingad, enligt
hvilken det t. ex. är nödvändigt, att en människa, om hvilken du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
