Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 6. Jahves ord till Hiob - 7. Äfven det onda måste tjäna den gudomliga försynen såsom medel till välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Efter hvad örat hörde, förnam jag dig; men nu hafver mitt öga
dig skådat.
Därföre gifver jag mig skuld, och gör bot i stoft och aska.
Biol 38—43: 6. Öfv. af Melin.
7.
Äfven det onda måste tjäna den gudomliga försynen såsom medel till
välsignelse.
Om vi också icke äro i stånd att begripa denna ordning och
kunna anse allt för godtyckligt och regellöst, så äger dock hvarje
sak sin bestämda lag, som beherrskar den och förer den till det godaj
Till och med de onda människorna göra intet uteslutande för de.
ondas skull, utan de föras, som vi tillräckligt visat, i sitt sträfvandt
efter det goda genom en fördärflig villfarelse bort från den rätta väe
gen. Men därvid är det naturligen icke den från det högsta goda
själft utgående ordningen, som aflägsnar den enskilte från hans
ursprung.
Nu kan du emellertid fråga: Finnes det då en olycksaligare
förvirring än den i världen rådande, som gifver såväl de goda än
det, som är gynsamt, än det som är vidrigt, som äfven de onda, än
det de önska, än det de hata.
Men är då människoanden så fullkomlig, att de, som hon
anser för rättskaffens eller förkastade, också måste vara det? Skilja
sig icke härutinnan de enskilde * människornas omdöme vida från
hvarandra, och den som enligt den enes åsigt förtjänar belöning,
borde enligt andras mening vara underkastad straff?
Men om vi också för en gång vilja medgifva, att någon kunde
känna, hvad som är godt eller ondt, kan han också känna de
enskilda själarnes innersta behof? Men det måste dock redan med
afseende å kroppen förefalla den okunnige som ett under, att friska
kroppar föredraga än det söta, än det bittra, och att bland olika
sjuka den ene kan botas med lindriga, den andra med skarpa medel.
Läkaren förvånar sig icke därför, ty han känner såväl de friska som
sjuka tillståndens olika former och behof. Men är icke redbarheten
själens hälsa och lasten dess sjukdom? Hvilken annan kan väl
uppehålla det goda och fördrifva det onda än Gud, själarnes styresman
och läkare? Han skådar ned från försynens höga vakttorn, han
känner hvad som gagnar och befrämjar en hvar; och hvad som han
har funnit vara gagneligt och nyttigt, det låter han också i sin
omsorg komma hvarje enskild till del. Därpå beror just det underbara
i ödets skickelser, och de okunnige förvånas öfver den insigtsfulles verk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
