Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 7. Äfven det onda måste tjäna den gudomliga försynen såsom medel till välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
Låt mig blott säga några ord om det gudomliga vetandets djup,
såvidt det är medgifvet det mänskliga förnuftet öfverhufvud att döma
däröfver. Det kan först och främst förekomma, att den, som du
anser för den mest rättfärdige och ädelsinnade, för det gudomliga
allvetandet framstår i ett helt annat ljus. Vår vän Lukanus säger på
ett ställe, att den segerrika saken en gång behagade gudarne, den
besegrade åter Cato. Det är också ofta så, att hvad som sker mot
din förhoppning och väntan är den rätta tingens ordning, om den
också från din synpunkt visar sig såsom en olycklig förvirring. Men
om verkligen en gång en människa är så välartad, att det
gudomliga och mänskliga omdömet om henne öfverensstämma, så kan det
dock inträffa, att hon saknar karaktersfasthet. Därför, om någon
motgång händer henne, upphör hon kanske, att bevara sin oskuld
och renhet då ju denna, såsom hon menar, icke varit i stånd att
troget bevara lyckan åt henne. Den gudomlighet, som vist
utdelar allt, skall därför skona en sådan människa, som genom olyckan
skulle kunna blifva sämre och icke pålägga henne nägot lidande,
som den icke vet henne vara vuxen.
En annan människa är kanske fullkomlig i alla dygder, utan
fel och lik Gud. Då anser försynen det för en kränkning af den
heliga rättvisan, att låta någon olycka drabba henne och till och med
de kroppsliga lidandena håller den omsorgsfullt fjärran från henne.
Dock säger en vis man (Parmenides), som ännu är oss öfverlägsen
i snille:
»Se den heliges kropp, af himlen uppbyggd och bevarad!»
Ofta förekommer det, att de redlige komma till makt och
herravälde, på det att den yppiga lasten må hållas inom sina gränser.
Andra goda människor få på sin lott ett omväxlande öde beskärdt,
allt efter hvars och ens karakter. Sålunda tillfogar ödet några från
tid till annan ett lidande för att icke låta dem blifva öfvermodiga
genom den långa varaktigheten af lyckan. Andra åter erfara hårda
skickelser, på det deras hjärtas dygder må befästa sig genom öfning
och vana vid tålamod. Det gifves också människor, som antingen
hafva en öfverdrifven fruktan för det, som de ganska väl kunde
fördraga, eller som alltför föraktfullt se ned på ting, som de icke äro
vuxna. Dessa förer ödet genom sorgliga skickelser till
Själfkännedom. Såsom du vet, har det ofta gifvits människor, som hafva gjort
sig ett stort namn i sin tidsålder för priset af en berömlig död, och
det har gifvits och gifves ännu sådana, som genom obeveklig
ståndaktighet i nöd och olycka hafva bevisat de öfriga genom handling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
