Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - III. De ondas lycka och gudomlig vedergällning - B) Principen för gudomlig vedergällning - 7. Äfven det onda måste tjäna den gudomliga försynen såsom medel till välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
att sann dygd icke besegras genom lidande. Men härvid är det dock
tvifvelsutan sannt, att. allt detta är rätt och vist sålunda ordnadt och
att det kan lända blott dem till lycka och välsignelse, som träffas
däraf!
Äfven det faktum, att det går de onda emellanåt väl, emellanåt
illa, låter förklara sig från samma synpunkt. Med afseende å det
onda kan tydligen ingen hysa tvifvel, då det är allmänt erkändt, att
de onda förtjäna olyckan, och för att genom deras lidanden andra
må afskräckas från lika missgärning, och för att de själfva må
härigenom renas och förbättras. Men å andra sidan de lyckliga
omständigheter som ofta komma de onda till del! Dessa hänvisa å ena
sidan de goda genom praktiska exempel till hvad de hafva att hämta
af en sådan lycka, som de så ofta se äfven de onda beskärd. Men
sedan har man härvid också, såsom jag tror, att öfverväga, att
några måhända äro till karakteren så hållningslösa och oroliga, att de
t. ex. genom penningebekymmer ännu lättare skulle drifvas till
förbrytelse. Denna själssjukdom mildrar då försynen genom att skänka
rikliga medel.
En annan kommer kanske genom besittning af stora ägodelar
därhän, att han går in uti sitt skuldbelastade medvetande och genom
att jämföra sig själf med sin lycka, börjar att darra för den
sorgliga förlusten af densamma, hvars besittning för honom nu är så
dyr och angenäm. Han skulle då kanske bättra sig och af fruktan
för att förlora lyckan aflägga sin ondska.
Ofta bringar för öfrigt lyckan de onda öfverhufvud inga fördelar,
utan blir fastmera genom det dåliga bruk, som de göra däraf, orsak
till deras fall och undergång. Vidare kan t. ex. makten och därmed
straffrätten vara förlänad åt somliga af dem på det de genom dess
handhafvande må gifva de goda tillfälle till sedlig öfning och styrka,
men låta de onda drabbas af verkliga straff. Ty liksom de
rättskaffens icke hafva något gemensamt med de lastbara, så stå också de
senare alltid fiendtliga mot hvarandra. Det kan väl hända då den
ena lasten råkar i konflikt med den andra, att den enskilde vänder
sig bort i sitt sinne därifrån och efter fullbordad handling erkänner
själf, att han icke bort handla så.
Så åstadkommer försynen ofta det egendomliga under, att de
onda omvändas genom de onda till det goda. Om de se, att just
af de onda de tillfogas så mycket lidande, så fatta många ett
brinnande hat mot dem, och återvända förbättrade till dygden, då de
önska att så mycket som möjligt blifva olika dem, som de nu afsky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
