Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - III. Optimism och Pessimism - B. Pessimism - c. Religiös och filosofisk pessimism - 1 - 2. Lifvets vilkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
väl vara ett stort elände och en plåga för den fromme, som gärna
ville vara lösgjord från allt sådant och fri från alla synder.
Ty ganska hårdt betungas den inre människan af de kroppsliga
behofven i denna världen. Därför beder profeten af allt hjärta, att
han måtte varda befriad från dem, i det han säger: Ur min nöd
förlossa mig, herre! (Ps. 25, 17). Men ve dem, som icke känna sitt
elände, och än mera ve dem, som älska detta elände och det
förgängliga lifvet. Ty så begärligt hänga somliga fast därvid, att de,
än-skönt de med sitt arbete och betlande knappast hafva sitt nödtorft,
aldrig skulle fråga efter Guds rike, finge de blott för beständigt lefva
här nere. Thomas a Kempis, Kristi Efterföljelse I: 22.
2.
Lifvets vilkor.
Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne af lundens näktergal,
då mossan växer, lugn och kall, på hällen,
och musslan sofver i sitt gyllne skal!
Ju högre lif, ju större kval du röner:
Ett kors är denna värld för ljusets alla söner.
Mildt ängens ros på grästapeten blänker,
af vestan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma hufvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
0 arma blomma, om dig själf du kände,
ej flammade din kind — en glödhet tår den brände.
Se turturdufvan! Mellan skogens tallar,
1 klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar,
och vingen flaxar utan rast och rö.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.
Hvart skall jag fly? Mitt fånghvalf är azuren.
Det famnar mig, hur fjärran än jag går,
och djupt i ödets koppartaflor skuren,
min dom evärdligt för mitt öga står.
Ack, upp mot mig sig tusen vittnen hafva,
och stjärnorna mitt blod med hämdens blickar kräfva.
Från Kunskapens Träd. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
