Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akropolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
stumhet, förgäfves hade sökt förkroppsligande. Den
glimtar svagt, lik en blek strimma bland
morgonskyarna, i de stora ögonen på Cimabues ännu
halfbysantinska madonnor, den framlyser i Giottos realism,
strålar redan med klart ljus hos Ghirlandajo, hos
Verrocchio, försvinner till en tid i fra Angelicos religiösa
måleri för att slutligen plötsligt som en blixt kasta ljus
öfver allt — hos Michelangelo och Leonardo da Vinci.
Hvilken triumf för folket! Från och med nu har den
florentinska anden funnit sitt fulla uttryck, sin
oförgängliga form. Rundt omkring kunna alla möjliga
omhvälfningar försiggå, allt kan störta samman: den
florentinska renässansen har funnit sig själf, den är
odödlig som Perikles Aten, som Augusti Rom. Alighieris
formsköna, metalliskt klingande terziner leda tanken till
Donatellos mejsel. Allt bär den fria florentinska andens
stämpel. Den röjer sig i de obetydligaste detaljer inom
arkitekturen, i de vackra griparna af järnsmide, som
äro inslagna i palatsväggarna i gathörnen och tjänade
till fackelhållare. På samma sätt återfinner jag Homeros
ande i det grekiska epigrammets distikon; i ett
marmorstycke, halft doldt af mossa och jord, den joniska
kolonnens stil. På alla skapelser af verkligt stora kulturer är
liksom på mynt härskarens bild präglad. Denne härskare
är — nationens ande.
Ju mer jag fördjupade mig i betraktelsen af
renässansen, dess starkare kände jag omöjligheten af att
intränga i den nya människans ande utan att ha besökt
Grekland, utan att med egna ögon ha sett
inkarnationen af den gamla hellenska anden. Den ligger såsom
den djupaste, ibland omedvetna grundvalen för allt
hvad nyare tiders konstnärer skapa af verkligt skönt
och evigt. Rafaels madonnor äga den grekiska ron
och fulländade linjerenheten, och Rafael betraktade
också grekerna som sina läromästare. I Lorenzo de
Medicis bibliotek påträffade jag jämsides med
handskrifter af Dante och Petrarca Vergilius Æneid från
VI seklet. Icke för intet var den gudomlige Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
