Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akropolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Dantes följeslagare genom medeltidens helvete. Då jag
besåg baptisteriets bronsdörrar och njöt af det luftiga,
äkthellenska fallet på kvinnornas dräkter i scenerna ur
Pentateuken, kom jag ofrivilligt ihåg hvad jag förut
sett på de pompejanska väggmålningarna. I Ghibertis
bronsreliefer är samma antika gratie, lifskraft och ro
som hos Michelangelos nakne unge David, hos hans
Leda och Bacchus. Och samma återglans af den
hellenska konsten i Dantes terziner. Öfverallt i Florens
en oaflåtlig påminnelse om Hellas. Hvad var det som
människorna skapade där borta på den steniga,
ofruktbara attiska jorden? Hur kom det sig, att folken på
tolfhundra år trots kristendomens seger och Olympens
tillintetgörelse ej förmådde glömma Perikles tid? Hvad
fanns där borta? Jag förstod, att inga böcker, inga ord
förmå ge ett begrepp om den hellenska anden. Samma
oemotståndliga, heliga känsla, som dref medeltidens
pilgrimer till Jerusalem, dref mig till Akropolis...
Trots alla mina förväntningar eller kanske just till
följd af dem gjorde Adriatiska hafvet intet särskildt
intryck på mig — ett haf som alla andra.
Så är det nästan alltid: då man närmar sig det
som man alltför länge och häftigt har åtrått, gripes
hjärtat af en oförklarlig, tungsint modlöshet. Jag
började frukta, att Aten ej skulle ge mig hvad jag
väntade.
Det intryck hafvet framkallar kan icke förliknas
vid något annat och är alltid nytt. Man kan ej njuta
sig mätt på det »fria elementets» föränderlighet och
beständighet. I hvart ögonblick antar det nya
skiftningar, det har icke bergens döda orörlighet: det lefver.
Och på samma gång förblir hafvet från skapelsens
första dag och intill den sista sådant som det varit —
det är oföränderligt.
Det finns i naturen ingenting mera storartadt än
horisontens enkla linje, där vatten och himmel mötas.
Alla andra, mer sammansatta linjer och konturer, hur
sköna de än må vara, förefalla intetsägande i jämförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
