Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akropolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej en själ fanns i närheten. Vakten öppnade
portarna.
Jag kände mig ung, käck, stark som aldrig förr.
Under de lodräta solstrålarna måste man stiga uppför
en brännhet stentrappa mellan brännheta väggar. Men
det var samma trappsteg, som de panateneiska festtågen
hade skridit uppför till Akropolis.
Och då porten slöts, tycktes det mig, att hela mitt
förflutna, hela mänsklighetens förflutna, alla de tjugo
sjuka, upproriska och vetyngda seklen hade stannat
kvar där ute, bakom den heliga muren, och att
ingenting längre störde den harmoni och den eviga ro, som
här härskade. ÄÅndtligen kom då någonting i lifvet,
som gjorde det värdt att lefva! Och sällsamt att säga:
som vid alla viktiga och enastående tillfällen i lifvet
tycktes det mig, att jag redan en gång för länge, länge
sedan hade sett och upplefvat allt detta — upplefvat
det, icke läst om det. Jag såg och drog mig till
minnes. Allt var välbekant och förtroget. Jag kände, att
så måste det vara, att det ej kunde vara annorlunda —
och den känslan gjorde mig lycklig.
Jag steg uppför Propyleernas trappor, och mig
närmade sig ren, jungfruligt fager, med kolonner
skinande mot middagshimlens töckniga, bleknade azur —
Partenon.
Jag trädde in och satte mig på portikens trappsteg
i skuggan af en kolonn. Blå himmel, blått haf och
hvit marmor och sol och roffåglars skrik i rymden
och en torr törnbuskes prassel. Och någonting
allvarsbjudande och strängt gudomligt i ödsligheten, men
ingenting tryckande, intet spår af den tröstlöshet, den
dödskänsla, som bemäktigar sig en i Palatinens
underjordiska tegelstenshvalf, i Kolosseums ruiner. Där den
störtade maktens liflösa storhet. Här den lefvande,
eviga skönheten. Här förstod jag för första gången i
lifvet hvad skönhet är. Jag tänkte på ingenting, jag
önskade ingenting, jag grät ej, jag jublade ej — jag
kände lugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
