Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akropolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Den fria, friska vinden från hafvet kringfläktade
mitt ansikte, svalkande.
Och tid fanns inte längre till: mig tycktes, att
detta ögonblick var af evighet och skulle vara i evighet.
Jag gick rundt Akropolis, gudinnan Nike Apteros’,
den obevingade segergudinnans, lilla tempel, Erekteion
med sina kvinnliga karyatider, Partenon, Propyleerna.
Jag såg på den glatta, alldeles kala väggen i
Propyleerna. Hvad kan det finnas för vackert i en naken
vägg, skulle man kunna tycka. Men de fyrhörniga,
aflånga marmorstyckena äro så omsorgsfullt glattslipade,
så känsligt anbragta, att också här den hellenska anden
röjer sig. Solljuset liksom genomtränger marmorn,
och ingenting kan jämföras med den lätta blå skugga,
som från den angränsande väggen faller i vinkel på
marmorytan.
På en brant afsats, hvarifrån man ser hafvet och
vittnet till Hellas ära, ön Salamis, reser sig det lilla
templet helgadt åt Segergudinnan. Grekerna kallade
henne obevingad, till tecken att hon evigt skulle stanna
i Aten. Niketemplet är till sina yttre mått ett
miniatyrtempel; det är knappast större än ett medelstort rum i
våra modärna hus. Men hvilka proportioner! Det stora
i det lillaf Detta är hvad som skiljer den grekiska
arkitekturen från den romerska och den medeltida.
Romarna verka genom den yttre storslagenheten, genom
de öfverväldigande måtten i sina byggnader. Men hos
dem finner man — tegel bakom marmorskifvorna. De
romerska byggnadernas ruiner göra intrycket af väldiga,
hemska skelett. I Akropolis finnes ingen enda tegelsten.
Man vandrar i hvitt marmorstoft. Under fötterna
skimra och knastra som snö skärfvorna af den
pentelikonska stenen... Blicken blir aldrig mätt. Handen vill
göra sig förtrogen med hvarje linje i marmorn, gulnad
af ålder, gyllene, mättad med solljus, ljum som en
lefvande kropp. Man förmår knappt tro, att
människohänder kunnat skapa Partenon, Propyleerna, Erekteion.
De ha af sig själfva, enligt gudomliga, ej mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
