Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akropolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
lagar stigit ur jordens sköte. Man förstår nu, hvarför
det ej finns ett träd, ej en buske på de förbrända
kullarna och slätterna rundt omkring. Ur den steniga
marken under Attikas heta sol framväxte i stället för
träd dessa snöhvita kolonner och krönte den
akropoliska klippans rödaktiga jord. Man ser inte så mycket
som ett grönt blad, hvart man än blickar. Och det
behöfs inga träd.
I Erekteion lutade jag mig ned öfver några
marmorstycken täckta af fina, konstmässiga arabesker. Jag
ville veta, om ej mejseln gjort sig skyldig till någon
den minsta felaktighet, någon tillfällig vårdslöshet. Men
ju noggrannare jag skärskådade, dess klarare insåg jag,
att fulländningen ej hade någon gräns. I hvilken som
helst detalj, som för att njutas nästan kräfde
förstoringsglas, i en marmorrand, en meander, en korintisk
palmkvist — samma ofelbara fulländning och harmoni som
i det helas konturer.
Och allt detta tycktes som af sig själf ha
framsprungit ur skulptörens hand. Den fasta, hvita stenen,
öfver hvilken två tusen år dragit fram utan men för
dess skönhet, hade under konstnärens mejsel varit
mjukare än vax, känsligare än en nyutslagen liljas blad.
Människorna här lade ingenting af sitt eget till
naturens skönhet. Partenons och Propyleernas skönhet
är endast en fortsättning af hafvets och himlens fägring,
Hymettos och Pentelikons stränga linjer. I nordens
byggnader vika människorna af från naturen, hysa ej
tillit till den, gömma sig i ett mystiskt halfdunkel mellan
spetsbågiga hvalf, släppa in solljuset genom
mångtfärgadt glas, tända matta lampor framför bilderna af
kvaltyngda martyrer, öfverrösta lifvets brus med orgelns
brus och botsången:
Dies irae, dies illa
solvet saeclum in favilla.
Här i Hellas hänger sig människan åt naturen.
Hon vill ej, att byggnaden skall gömma henne. I stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
