Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
länge skärskådar Taines bilder, börjar glansen förefalla
som brokighet, och detta alltför sköna språk,
utstofferadt med romantiska kontraster och bilder, kan till slut
framkalla öfvermättnad hos läsaren som en alltför
kryddad rätt. Renan framkallar aldrig öfvermättnad. Hans
lätta, klassiskt genomskinliga stil präglas af lugnt behag.
Utan stötar och skakningar lyfter han oss omärkligt
till en svindlande höjd, hvarifrån den romantiska
inspirationens branter förefalla som små tufvor. Vi börja
förstå, att hos en skriftställare lugnet är något lika
värdefullt som kraften, den stora stillheten lika mycket ett
tecken på snille som den häftiga själsrörelsen. Renan
upphörde att vara präst, men han förblef den okände
Gudens pontifex maximus. Om han ock aftagit den
prästerliga ornaten, anser han dock alla häftiga rörelser
otillständiga; på hans stillsamma, högtidliga sätt märker
man, att han varit van att förrätta gudstjänst. Ur den
modärne pariserskeptikerns lugna, klara tal hör man
stundom ett fjärran orgelbrus, sakta psalmsång, som
letat sig dit från hvalfven i en katolsk katedral.
Renans temperament är framför allt aristokratiskt.
Detta är hvad som hindrar honom att intränga i
massrörelsernas psykologi. Omedvetet är Renan rädd för
massorna och så mycket mer då för en upphetsad,
fanatisk massa; hur han än må studera den, förblir den
honom evigt främmande. Han tål ingenting brutalt
och våldsamt. Den öfversvallande lidelsen förefaller
honom rå och anstötlig; han vänder sig ifrån den,
liksom han också vänder sig ifrån den lidelsefulla tron,
fanatismen, som han dock endast sällan ser på med
harm — oftare med ett vemodigt, nedlåtande
småleende såsom läkaren på yttringen af en honom
välbekant sjukdom. Han kan inte fördraga högljudda skrik
— hvarken den heliga extasens eller den ursinniga
folkhopens eller dödsångestens. Öfver sina matyrers
dödskamp kastar han en förskönande slöja; de dö hos
honom lugnt och vackert, och ofrivilligt tänker man,
att det i verkligheten gick ohyggligare till. Han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
