Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
lagarna hade blifvit litet mildare och rättvisare,
människorna voro fortfarande lika olyckliga, okunniga och
grymma. Inom alla samhällslager härskade själsångest,
lifsleda — den stämning, hvari kristianerna sågo en
förkänsla af världens ände.
På grafvens rand förstod kejsaren också, att hans
älskade son Commodus, tronarfvingen, åt hvilken han
måste anförtro mänsklighetens öden och för hvilken
han skulle ansvara inför människor och Gud — att
han var ett vilddjur, en blifvande Nero, Caligula eller
Domitianus, mer lik en gladiators än en filosofs son.
De onda anlagen kommo småningom i dagen, och
den milde kejsaren såg olyckan, först då det var för
sent. Han kunde ej beröfva Commodus tronen, ty
han visste, att denne i så fall skulle börja uppror, och
i dessa oroliga tider, då barbarer hotade från alla håll,
skulle ett inbördeskrig vara fördärfligare för staten än
äfven den grymmaste regering. Naturen förhånade den,
som i hela sitt lif hade trott på en försyn. Detta var
hans barn — blod af hans blod, kött af hans kött:
han återfann sina drag hos den själlöse atleten med
den blomstrande unga kroppen och det blodtörstiga
hjärtat. Fästande ett sista, naivt hopp vid uppfostran
omgaf Markus Aurelius sin son med de ryktbaraste
lärare i filosofi och moral. Denne åhörde dem, enligt
Renans uttryck, som ett ungt lejon skulle ha lyssnat,
gäspande och visande sina hvassa tänder. Markus
Aurelius efterträdare kände sig riktigt hemma endast
bland mimer, cirkusryttare och gladiatorer, dem han
öfverträffade i styrka och råhet.
»O död, kom fort, töfva icke!...» skref kejsaren
i sin dagbok. »Jag skall gå bort från detta lif, där till
och med mina följeslagare, för hvilka jag kämpat och
lidit så mycket och hvilkas bästa jag så innerligt har
önskat, vänta på att jag ändtligen skall dö en gång, i
hopp att de efter min död skola få det bättre.»
»Förmedelst analysen», säger Renan, »sönderdelar
han lifvet till den grad, att det knappast längre skiljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
