Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
att vara en lifvets slaf lik dessa olyckliga, redan halft
sönderslitna gladiatorer, som höljda af sår och blod
bönfalla folket om att få lefva åtminstone till
morgondagen, fastän de veta, att de då på samma plats skola
öfverlämnas åt samma vilddjurs klor och tänder.»
⚔, 8.)
»Vara herre öfver sin själ, utsläcka alla
begärelser» (IX, 7) — det är det resultat han liksom
buddisterna och Schopenhauer kommer till — den fulla
afsvärjelsen af viljan och lidelserna, ett inre själfmord.
»Varen känslolöse, varen stenarna likel» I samma
sinnesstämning som den store pessimisten-imperatorn skref
en annan pessimist, konstnären Michelangelo, sonetten
om sin vemodstyngda marmornatt: »Ljuft är mig att
sofva, än ljufvare att vara sten i dessa tider af elände
och skam. Ingenting se, ingenting känna — stora
salighet! O väck mig icke! tala saktal» Vid
svårmodets yttersta gräns vidtager hjärtats förstening.
Människosjälen förvandlas likt Niobe till sten. Men icke
heller då får den ro. Själen dör icke, och tårar af
lefvande kärlek och smärta fortsätta att strömma också
ur Niobes stenögon. Och Michelangelos marmornatt
lefver och lider.
»Varen känslolöse, varen stenarna like!» — detta är
det eviga bud, som från sekel till sekel upprepats af
stoiker, asketer, buddister, konstnären Michelangelo,
filosofen Schopenhauer, kejsar Markus Aurelius. Men om
stenarna icke lida, så älska de ej heller och tro ej på
gudarna. Och kejsarens milda hjärta är fullt af kärlek,
af ömkan med människorna och tro på världens
gudomliga ursprung. Denna motsägelse räddar honom
från den själens torrhet och liflöshet, som utmärker
mer följdriktiga stoiker, hvilka i förnuftets namn
fördöma alla själsrörelser och då äfven medlidandet. För
sitt eget vidkommande erkänner Markus Aurelius viljans
frihet, men för att kunna förlåta andra människor lär
han, att ondska och laster äro lika naturliga som rosor
om våren, som frukt om hösten. Denna motsägelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
