Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markus Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
aldrig ur hans tro. Hans tankar ha alltid två sidor:
den ena — om Gud och själen existera, den andra
— om de icke göra det. »Endera är allt ett kaos,
atomer, som än sluta sig tillsammans än löpa åtskils,
eller också finnes det ordning, enhet och försyn i
världen. I förra fallet — hvarför skulle jag önska
stanna kvar i detta kaotiska virrvarr? Hvad kan vara
önskvärdare för mig än att åter blifva mull? Hvarför
ängslas jag? Också jag skall underkastas förintelsen,
hur jag än bär mig åt. I andra fallet dyrkar jag den
allsmäktige, som råder öfver oss, och förtröstar lugn på
honom.» (VI, 10.) »Hvad du än gör och hvad du
än tänker, så förgät icke ett: det är möjligt, att du dör
i nästa ögonblick. Att skiljas från världen är icke
hemskt, ifall gudarna finnas; de komma inte att göra
dig olycklig. Om de åter icke finnas eller ej bekymra
sig om människorna, lönar det sig då att lefva i en
värld utan gudar och utan försyn?» (II, 11.)
Genom denna sin åskådning är det Markus
Aurelius står så nära oss, XIX seklets människor, sådana
efter tro törstande skeptiker som Renan. Markus
Aurelius har styrka nog att aldrig lösa dilemmat, han
förstår, att det ej kan och ej bör lösas. Häri ligger det
sedliga lifvets tragik. Den lefvande tron uppehålles af
den inre striden, af det evigt framväxande och af tron
evigt stillade tviflet Därför är det som tron är själens
högsta tröst och på samma gång dess största lidande.
Det ger lif åt hjärtat och förbränner det, förtär det
som elden förtär det torra träet. Blott en stor själ
är i stånd att utstå denna kamp; de svaga gå under
eller låta sig tillfredsställas med yttre dogmer. Markus
Aurelius förblef sig själf trogen till det sista, till det
sista tviflade han, trodde och kämpade med sina
tvifvel för sin tro. Han föll utmattad af striden men ej
besegrad. Däri ligger hans storhet.
Stundom når han en höjd, dit intet jordiskt eko
hinner, där alla lidelser äro förstummade och till och
med vemodet försvinner. »Lef ditt flyktiga ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
