Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
längre som verklighet utan som fantasibild,
representerar icke det närvarande utan ett mer eller mindre
aflägset förflutet, icke hvad som är utan hvad som varit
och borde vara. Just sådant, d. v. s. sällsamt
svårmodigt och ju svårmodigare dess skönare, som belyst af
kvällssolens milda sken, framstod Hellas för Filostratus,
Libanius och andra meningsfränder till den store,
oförstådde kejsaren — honom, som redan i fjärde seklet
vågade göra ett försök till hellensk renässans. Jag
menar Flavius Klaudius Julianus, som skadeglada
bysantiner ville brännmärka men i själfva verket ärekrönte
med det prometevska namnet Affällingen. Kanske att
någon af dessa hellenister, som omgåfvo Julianus,
någon af dessa förfinade och ensliga drömmare, hopplöst
förälskade i det döda Hellas — icke ens i dess liflösa
kropp utan blott i dess vackra skugga — kanske
någon af dessa skapade den blida, vemodiga herdeidyllen
om Dafnis och Chloë, två oskuldsfulla barn, som
öfvergifna af världen framlefva sina dagar i en vacker vrå
af det paradisiska Lesbos. Är det icke därför som, då
du läser dikten, din själ fylles af ett så bitterljuft
svårmod, att du ofrivilligt tänker: denna skönhet finns inte
eller finns inte längre på jorden, och hvem vet om den
någonsin skall återuppstå? Du känner, att författaren
själf inte tror på verkligheten och möjligheten af hvad
han skildrar eller, om han också tror, dock inte tror
så naivt som t. ex. Homerus på Hektors hjältemod,
Penelopes trohet. Skalden insöfver oss men dock icke
fullständigt; han förmår oss att tro på sanningen och
lyckan af ren mänsklig kärlek men icke alldeles. En
oro och en misstro, som han för öfrigt icke med ett
ord häntyder på, stannar kvar i hans själ och i vår,
och kanske denna oro är dess starkare och
pinsammare, därför att den är — stum. Det är som när du
insomnar med en tung sorg på hjärtat: tvärs igenom
sömnen, hur djup och ljuflig den än må vara, känner
du dunkelt det verkliga lifvets bitterhet, liksom om du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
