Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
tvärs igenom en tunn väfnad kände den dolda dolkens
iskyla.
Den store Pan är död! — detta rop hade redan
klingat från land till land öfver gudarnas hela
mörknade och fördystrade jord, öfver vågorna, som sköljde
Lesbos ljusa strand. Från den öde kullen i Palestina,
från det skymfliga romerska straffredskapet — två
träbjälkar lagda korsvis — hade det bredt sig en sådan
svart och lång skugga öfver hela världen, att det ej
stod att rädda sig undan den ens i den ljummaste,
soligaste vrån af den paradisiska ön.
Men för oss, XIX seklets människor, som i
skymningen bida en ny, ännu okänd sol, som ha en
förkänsla af att den store Pan, död för femton sekel
tillbaka, snart skall uppstå, för oss blir Longus dikt
genom sitt stilla vemod särskildt fängslande och sympatisk.
Dessa sällsamma, ensliga och förfinade estetiker,
retorer, sofister och gnostiker i fjärde seklet voro djupt
splittrade naturer; de tillhörde det förgångna och det
kommande men icke det närvarande. Dijärfva i sitt
tänkande, försagda i handling stå de på gränsen
mellan det gamla och nya. De äro dekadenter och på
samma gång renässansmänniskor; de bebåda
undergången, stegra den ålderdomsskröpliga världens förfining
till sjukdom, till vanvett — och på samma gång
bebåda de återuppståndelsen, förutsäga medelst tecken och
bilder hvad som ännu icke kan uttalas i ord. Just då,
omkring fjärde seklet, gjordes å ena sidan af de
alexandrinska neoplatoniker och hellenister, som omgåfvo
Julianus »Affällingen», och å den andra af sådana stora
kyrkolärare som Basilius, Gregorius af Nasians och
senare Johannes Krysostomus ett storartadt, förtidigt
försök att harmoniskt sammansmälta den gamla olympiska
och den nya galileiska åskådningen i en hittills okänd
kultur — en sammansmältning, hvarom redan Klemens af
Alexandria drömde. Detta det fjärde seklets försök
lyckades icke. Men efter tusen år upprepades det i
Italien, hvarvid renässansens väsen visade sig vara det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
