Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
samma i femtonde som i fjärde och femte seklen.
Detta dess väsen utgöres af en naiv eller afsiktlig
sammanställning af två principer — den kristliga och den
hedniska, Golgata och Olympen — i lidelsefullt men
fåfängt begär att försona motsägelsen emellan dem.
Och försöket misslyckades i XV och XVI seklen som
det misslyckats i IV och V — maotsägelsen mellan
hellenism och kristendom löstes icke, den enande
harmonien stod ej att finna. De naiva quattrocentisternas
öfverdrifna förhoppningar uppfylldes icke, och den
uppgående solens första strålar släcktes i en kvaf, blodröd
skymning — i den kyrkliga inkvisitionen under andra
hälften af XVI seklet, i den kalla, akademiska retoriken
under XVII.
Tyvärr har man ännu icke lyckats finna lagarna för
dessa historiska vågrörelser — människoandens
periodiska uppåt och nedåt — som oföränderligt följa på
hvarandra. Men äfven en rent empirisk blick
upptäcker djupt befryndade drag gemensamma för IV och
XV seklen. Under dylika epoker framträda allt
klarare för hvarje gång fvå krafter, två strömningar, två
principer, evigt fientliga och evigt sträfvande efter nya
försoningar, nya inbördes föreningar. Icke endast i det
viktigaste utan i obetydliga detaljer frappera oss
stundom renässansepokerna genom förvånande
ölfverensstämmelser; det är som om från folk till folk, från
årtusen till årtusen brodersstämmor ropa an hvarandra
och ge hvarandra bud, att pilgrimerna vandra samma
väg, till samma mål, genom och öfver alla historiska
vågdalar och vågberg.
För att återvända till »Dafnis och Chloë» hänvisar
jag på den förunderliga blandningen af lastbart och
kyskt, af sjukligt raffineradt och naivt, rent och skyggt,
såsom den tidigaste, ännu icke doftande utan endast
friska fläkten af vår. Och samma egenartade förening
af nytt och gammalt, som ger ett oefterhärmligt behag
åt fjärde seklets pastoral, går igen i de italienska
1400-talskonstnärernas verk — i de barnsligt naiva och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
