Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
bjudande, som utifrån tränger in i dess lyckliga sfär,
såsom öfverfall, plundring och krig, skildras alltid på
det mest kortfattade sätt och efterlämnar knappast något
spår. Lasten uppenbarar sig först i stadsbors följe och
dessutom icke hos hufvudpersonerna utan hos en
bifigur, en underordnad. Allt detta är förstklassiga
skönheter.
— Och vidare, anmärkte jag, har jag lifligt
tilltalats af det sätt, hvarpå förhållandet mellan husbönder
och tjänare är tecknadt. De förra visa sig så humana
som möjligt och de senare trots all naiv frihet ytterst
vördnadsfulla och önska på allt sätt vara sina herrar
till lags. Och den unge stadsbon, som Dafnis
afskydde för hans inbjudan till naturvidrig kärlek —
äfven han försöker, då Dafnis igenkänts som
husbondens son, återvinna hans huldhet genom att fråntaga
koherdarna den röfvade Chloë och återlämna henne
till honom.
— Allt detta vittnar om stort förstånd, sade
Goethe. Det är också vackert, att Chloë till romanens slut
bevarar sin oskuld och att de älskande inte veta något
bättre än att då de klädt af sig sofva vid hvarandras
sida; detta är dessutom så förträffligt motiveradt, att
härvid de högsta mänskliga ting bringas å bane.
Man skulle behöfva skrifva en hel bok för att
framhäfva denna dikts alla förtjänster. Man borde
genomläsa den en gång om året för att hämta lärdom ur den
och återupplifva intrycket af dess stora skönhet.»
Den store hedningen ser på dikten som på en af
den hellenska andens fulländade skapelser. Han talar
om »Dafnis och Chloë» nästan som han skulle kunnat
tala om Homeros’ och Sofokles’ verk. Han ser ej en
fläck, ej en brist i denna klassiska bok, där han —
och icke utan djupt grundade skäl — råder oss att
hämta lärdom, d. v. s. hellenernas höga visdom. Men
då man bedömer Goethes uttalande, får man ej förgäta
en förunderlig egenhet hos denne man, hvars like
naturen måhända aldrig har skapat: hans själ ägde för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
