Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dafnis och Chloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
mågan att ur lifvet utvälja, i sig upptaga endast det
friska och ljusa, endast det sunda och sköna, äfven ur
giftiga blommor insuga endast den renaste nektar. Det
öfriga förteg han, märkte det ej eller värdigades ej
märka det. Och denna naturliga egenhet uppodlade
han genom estetisk och moralisk dressyr, stärkte den
genom det noggrannaste aktgifvande på sig själf och
vanan att beständigt hålla sig vid frisk stämning, vid
andlig och kroppslig hälsa. På ålderdomen uppnådde
han i detta hänseende en sällsynt fulländning, som dock
ej var främmande för en viss känslolöshet. Han
släpper ej inpå sig något dunkelt, ängslande och tvetydigt,
intet som skulle kunna störa hans gudomliga ro, köpt
för priset af sådana fruktansvärda ansträngningar och
strider, ingenting, som skulle kunna bringa hans
olympiska hygien i olag. Det är märkvärdigt, att icke ens
Eckermanns enfaldiga och taktlösa anmärkning om det
vackra förhållandet mellan slafvar och husbönder, d. v. s.
lifegna och godsägare, uppkallade Goethe till en
protest, kom honom att mista tålamodet. Öfverhufvud kan
man säga, att jämte sina andra obestridliga förtjänster
har Eckermanns bok också en, som den hedervärde
författaren troligen ej misstänkte. Den lär oss, med
hvilket rörande tålamod genialiska författare kunna
fördraga den mänskliga dumheten och till och med
begagna sig af den för sina upphöjda mål; ty det
kräfdes i sanning Goethes heroiska tålamod för att så
storsinnadt utstå de dumheter och platityder, med hvilka
Eckermann öfveröser sin store beskyddare.
Men om Goethe haft en annan, skarpsinnigare
interlokutör, skulle denne just på tal om förhållandet
mellan husbonde och slafvar kunnat påpeka några
olycksbådande skuggor, som vittna icke om felgrepp
af författaren utan endast därom, att detta icke är ett
verk från en blomstrande kulturepok utan från en
förfallstid, något som Goethe ej tyckes ha velat taga med
i räkningen.
Till en början märka vi det icke, men alltefter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
