Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
träder i en försonande vishets tjänst. Denna gåfva är
så utvecklad hos Plinius, att han förmår se något ljust
äfven i lifvets mörkaste sidor, t. ex. sjukdom. »En
väns sjukdom», skrifver han till Maximus, »kom mig
nyligen att göra den reflexionen, att vi äro bäst, när
vi äro sjuka. Är en sjuk någonsin ansatt af girighet
eller köttsliga begär? Han är likgiltig för
kärleksnjutningar, eftersträfvar inga utmärkelser, frågar ej efter
rikedomar, och hur litet han än har, anser han sig ha
nog; han tror på gudarna och minns, att han är
människa. Han afundas ingen, förvånas öfver ingen, föraktar
ingen; förtal har ingen lockelse för honom. Han
endast drömmer om bad och källor. Det är hans enda
bekymmer, hans högsta önskan. Blir han frisk, så
besluter han, skall han hädanefter föra ett makligt och
lättjefullt, d. v. s. ett lyckligt och oskyldigt lif.»
Detta är hvad som gör Plinius för oss mera
sympatisk än de stränga och djystra representanterna för
den romerska stoicismen. I deras visdom blandar sig
något kallt, pedantiskt och frånstötande. I Plinius
karaktär finns, det känner man, lika mycken stadga som i
stoikernas, den romerska ’dygdens orubbliga fasthet.
Han är ingalunda ett ödets bortskämda barn, en
njutningslysten lärjunge af Aristippus. Mer än en gång
har han stått ansikte mot ansikte med döden. Men på
samma gång har Plinius, liksom den mest förledande
af alla skeptiker, Montaigne, så oändligt mycken
älskvärdhet och vekhet — denna det lefvande hjärtats
lefvande tjuskraft. Bättre än] någon annan förstår han
Katonernas stränga dygd, men detta hindrar honom
icke att älska också Martialis sköna, förgängliga rosor:
Quum regnat rosa, quum madent capilli,
tunc me vel rigidi legant Catones.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
