Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
och aska hopade sig på botten. Min morbror tvekade
ett ögonblick, om han skulle vända, men därefter
svarade han styrmannen som rådde honom härtill: Lyckan
står dem djärfvom bi. Till Pomponianus! Denne
bodde i Stabiae, på andra sidan bukten; kusten går
nämligen här i våglinjer. Medan faran ännu var
aflägsen men dock ögonskenlig och beständigt närmade
sig, hade han lastat sina ägodelar på skepp, redo att
fly, så snart den ogynnsamma vinden slagit om. För
min morbror åter var denna vind den gynnsammaste,
och snart är han hos Pomponianus, omfamnar den
ångestskälfvande, tröstar honom och intalar honom mod. För
att genom sitt lugn dämpa den andres fruktan låter
han föra sig i badet; efter svettningen lägger han sig
till bords, glädtig eller, hvad som är lika stort,
skenbart glädtig.
Under tiden lyste från skilda punkter af Vesuvius
väldiga flammor och eldhaf, och nattens mörker
förstärkte skenet. För att lugna de andras ängslan
förklarade min morbror, att eldskenet härrörde sig från
öfvergifna brinnande villor och eldar, som landtfolket
i sin förskräckelse hade flytt ifrån. Sedan gick han till
hvila och insomnade verkligen, ty hans andetag, som
på grund af hans stora kropp voro tunga och ljudliga,
hördes af personer bredvid. Gården, som vette mot
sofrummet, började emellertid bli så full af aska och
sten, att om han längre kvarstannade därinne han ej
skulle kunna komma ut. Man väckte honom, och han
begaf sig till Pomponianus och de öfriga som vakade.
De rådgjorde tillsammans, om de skulle stanna kvar
inomhus eller bege sig ut i det fria; ty byggnaderna
vacklade för täta och häftiga jordskalf, och liksom lösta
från sina grundvalar tycktes de än kringkastas i skilda
riktningar än återtaga sin förra plats. I det fria
återigen fruktade man för stenarna, hur lätta och porösa
de än voro. Af de två farorna valde man den senare.
Hos min morbror besegrade det ena förnuftiga skälet
det andra, hos de öfriga den ena fruktan den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
