Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s2
efter sänkte sig det där molnet mot jorden och
öfvertäckte hafvet. Det omslöt och dolde Capri, insvepte
Misenums udde. Då började min mor bedja, uppmana
och befalla mig, att jag skulle fly — jag som ung
skulle kunna det, medan däremot hon, redan till åren
och med tung kropp, gärna skulle dö, blott hon inte
blef orsaken till min död. Jag åter förklarade, att jag
ej ville bli räddad annat än jämte henne. Därefter
fattade jag hennes hand och tvang henne att påskynda
stegen. Hon följde mig ovilligt och anklagade sig för
att hindra mig.
Redan föll aska ehuru ännu glest. Jag såg mig
om. Bakom oss hade vi ett tätt mörker, som svällde
likt en flod och kom allt närmare inpå oss. Låt oss
vika af åt sidan, sade jag, så att vi inte i mörkret bli
nedtrampade af skaran, som följer efter oss. Vi satte
oss ned, och omedelbart därefter omhvärfdes vi af ett
mörker, som ej kan förliknas vid det, en mulen
natt eller en natt utan månsken utan vid mörkret i ett
stängdt rum, då ljuset släckts. Vi hörde kvinnors
jämmerrop, barns gråt, mäns skrik. Somliga ropade på sina
föräldrar, andra på sina barn, åter andra på sina hustrur;
somliga jämrade sig öfver sin egen olycka, andra öfver
de sinas; där voro en del, som af fruktan för döden
anropade döden. Många sträckte armarna mot gudarna,
många trodde, att inga gudar längre funnos och att
världens eviga och yttersta natt nu var kommen. Icke
heller saknades de, som genom att förtälja om inbillade
och uppdiktade faror ökade den verkliga faran. De
berättade, att delar af Misenum sammanstörtat eller stodo
i lågor, och alla trodde dessa falska rykten.
Det ljusnade något, hvilket emellertid ej var
dagning utan ett tecken till eldens annalkande. Den
stannade emellertid på långt afstånd. Så åter mörker, åter
tät och tung aska. Alltsom oftast måste vi resa oss
och skaka den af oss; annars skulle vi ha begrafts och
till och med kväfts. Jag kan berömma mig af att ej
en klagosuck, ej ett ångestrop undslapp mig i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
