Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
taga in på värdshus, hvarvid man har rätt att inte
betala en enda maravedi på räkningen.»
I Sanchos karaktär finns som sagdt intet spår af
det bistra allvar, kampen för tillvaron nästan alltid
påtrycker nordligare folkslag. Tvärtom är han alltför vek
och känslig, andras sorger röra honom alltid till tårar,
och trots sin ytterliga sparsamhet och kärlek till pengar
är han redo att dela sitt sista brödstycke, sin sista slant
med en fattig som ber om hjälp. Hans hjärta är enligt
Don Quijotes uttryck som af »sockerdeg».
Han tycker om att sofva mjukt och äta godt;
musik dyrkar han. En af Sanchos filosofiska sentenser
lyder: »Där musik finns, kan ingenting ondt finnas.»
Icke endast mot människor utan mot alla lefvande
varelser öfver hufvud, för allt lidande visar han ett ömt,
oförställdt deltagande, som ibland öfvergår till en halft
löjlig, halft rörande sentimentalitet. Han älskar djuren
och är öm om dem. Jakt anser han för ett grymt och
omoraliskt nöje. »Hur kunna konungar och höga
herrar», förvånar han sig uppriktigt, »finna nöje i att
döda djur, som inte gjort dem något ondt?» Trots
den yttre komiken finns det mycken sann känsla i
Sanchos faderliga tillgifvenhet för sin åsna, hans trogne
vän och följeslagare. Röfvare ha stulit hans älskade
Grålle, hans ögonsten. Efter lång skilsmässa träffas de
på nytt.
»Sancho sprang fram till åsnan, omfamnade henne
och sade: Hur står det till med dig, mitt älskade barn,
kära kamrat, mitt hjärta, min oförlikneliga skatt? Och
med dessa ord började han kyssa och smeka henne,
som om hon varit ett förnuftigt väsen. Åsnan visste
icke hvad hon skulle säga och mottog Sanchos kyssar
och smekningar utan att svara ett ord.»
Sancho befinner sig i dödsfara. Han har en natt
jämte åsnan ramlat ner i en djup grop, en brunn eller
något sådant, och har ingen möjlighet att taga sig upp
igen. Öfvertygad om att hungersdöden väntar honom
delar han med den kära åsnan sitt sista brödstycke:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
