Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Cervantes, »så att husbondens vanvettiga tilltag utan
tjänarens enfald icke skulle varit värda en skilling.»
Bland de motiv, som förmå Sancho att följa den
halftokige riddaren, spelar naturligtvis vinningslystnaden
sin roll. »Djäfvulen», bekänner han, »sticker mig
beständigt under ögonen — än här än där, än till höger
än till vänster — en stinn säck med dubloner, så att
jag inte kan ta ett steg, utan att jag tycker jag rör vid
dem med fingrarna, tar dem i handen, bär dem hem,
köper mig en egendom, får inkomster och lefver som
en furste. I stunder då jag tänker på detta, ser ni,
räknar jag för ingenting allt elände jag får utstå med
min halffnoskige herre, som enligt min mening är mera
lik en vansinnig än en riddare.»
Men vinningslystnaden är endast ett af de
underordnade motiven till hans trogna tjänst. Sancho har
mycken oegennyttig tillgifvenhet för Don Quijote. Då
väpnaren en gång anhåller om fast’ lön för sin tjänst,
vägrar Don Quijote på den grund, att gammal sed
förbjuder de vandrande riddarna att fastställa lön för
väpnarna. Sancho blir nedslagen, och hans herre känner
sig förolämpad öfver tjänarens misstro: »Välan, om
Sancho inte värdigas följa mig längre, får jag ersätta
honom med första väpnare jag påträffar. — Nej nej,
jag värdigas! utropade Sancho rörd, med tårar i ögonen,
— gudskelof, jag tillhör inte de otacksammas släkte.
Hela världen och framför allt byn därhemma vet, hur
de Panzas voro beskaffade, som jag härstammar från.»
Han bekänner, att den olycksaliga tanken på lönen hade
ingifvits honom af hans envisa gumma, som »om hon
får något i hufvudet, kniper en människa om strupen
som en tunnbindartång». »Till sist», slutar Cervantes,
»omfamnade Don Quijote och Sancho hvarandra och
voro lika goda vänner som förut.»
Då väpnaren beger sig af till sin guvernörspost och
vännerna nödgas skiljas, sörja de uppriktigt.
»Husbonden välsignade tjänaren med tårar i ögonen, och Sancho
mottog välsignelsen lipande som en barnunge.» Knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
