Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
sig hetsa de ihop sin lakej, en stark yngling, som med
ett finger kan krossa Don Quijote, och den halfgalne,
olycklige hidalgon, alldeles som man hetsar vilda djur
på hvarann. Och deras höga nåder offra pengar, bygga
en storartad amfiteater, bjuda ihop gäster att åse detta
skådespel. Ledsnaden drifver dem till djurisk grymhet.
Händelsevis går det blodiga skådespelet om intet;
kämparna skiljas utan att ha lemlästat hvarandra. Alla
harmas. Publiken har spillt sin tid förgäfves. En mängd
bönder ha öfvergifvit arbetet och skyndat hit från
aflägsna byar. »Den stora mängden», slutar Cervantes,
»skingrade sig besviken och nedslagen öfver att
kämparna efter så lång väntan ej slitit hvarandra i stycken,
alldeles som småpojkar bedröfvade gå sin väg, när den
dödsdömde icke som väntadt bestiger schavotten,
emedan käranden eller domarna benådat honom.»
I Don Quijotes dödsscen öfvergår Cervantes
omedelbart från det högsta patos till den mest
skoningslösa ironi. Don Quijote är ännu icke död, han ligger
i själatåget. Hela huset är upp- och nedvändt, »men
icke desto mindre åt brorsdottern med god aptit,
hushållerskan föreslog skålar och Sancho var också vid
bästa lynne; ty det väntade arfvet mildrar eller förtager
hos arfvingen den sorg, som förlusten af en närstående
bör framkalla».
Bönderna i två grannbyar råka i strid för någon
obetydlighet, som inte är värd ett ruttet ägg, för något
barnsligt skämt. Don Quijote ställer sig emellan de
båda härskarorna, som just äro i begrepp att börja
striden. Han harmas och kan icke förstå, hur människorna
kunna önska hvarandra döden för sådant lappris skull.
Han, som anses för vanvettig, har rätt att i sin
ordning anse dessa människor för vanvettiga. »Mina
herrar», förmanar han, »ni äro enligt gudomliga och
mänskliga lagar skyldiga att nedlägga vapnen.»
En skara människor — lakejer, höga herrar,
tjänstekvinnor, förnäma damer, ämbetsmän, soldater,
inkvisitionsagenter — träta och skrika på ett världshus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
