Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
tillhöra icke staten; i allt öfrigt, såsom i fråga om
verksamhet, egendom, arbete, lif, är man skyldig
underordna sig staten och den allmänna meningen.»
»Enligt min åsikt finns det rörande allmänna
angelägenheter ingen enda förordning så dålig, att, om
den blott äger historisk häfd för sig, den icke är vida
att föredraga framför förändringar och nyhetsmakerier.»
Montaigne är konservativ icke af fruktan för de
makthafvande, icke af egoistiska beräkningar, icke af
partimannens själfkära hat mot människor af motsatt
riktning; han är konservativ, därför att han uppriktigt
betviflar möjligheten af genomgripande sociala reformer
i sin tids Frankrike. Uppfostran, temperament, vana
vid lugn och maklighet, alla inre och yttre inflytanden
ha förenat sig om att göra det naturligt för honom att
»hålla sig i gamla hjulspår».
Montaignes konservatism låter sig också förklaras
genom tidens historiska betingelser. »Se på en seigneur,
som lefvat i enslighet med sin familj och sitt gårdsfolk
i någon aflägsen provins, t. ex. Bretagne», säger
författaren. »Betrakta hans lefnadssätt, hans förhållande
till tjäänare och folk, hans sysselsättningar, hans svit och
ceremoniel ... Om sin konung hör han talas en gång
om året såsom om den persiske schahen, och han
erkänner honom endast på grund af gamla
släkförbindelser, som hans sekreterare kan redogöra för. J grund
och botten äro våra lagar fria nog, och den franske
adelsmannen känner icke mer än två gånger om året
tyngden af den despotiska styrelsen. Till verklig och
faktisk träldom äro endast de dömda, som själfva välja
den och hoppas på denna väg nå ära och rikedomar;
hvar och en åter, som vill föra privatlif och sköter sitt
landtbruk utan trätor och processer, är lika oberoende
som den venetianske dogen. Paucos servitus plures
servitutem tenent.» »Om», säger han på ett annat ställe,
»de lagar jag lyder på allra minsta vis tryckte mig,
skulle jag genast bege mig till ett annat land för att
söka andra lagar.» Alltså, den bestående ordningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
