Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
hvars orättvisa han för öfrigt är väl medveten om, vållar
intet afbräck i hans personliga frihet.
Alla reformer och omdaningar voro i Montaignes
föreställning förbundna med inbördeskrig, plundringar
och öfvervåld, anarki och näfrätt. Stark konungamakt
och centralisation syntes honom trots allt vara att
föredraga framför det medeltida barbariets laglöshet och
förtryck, som han själf haft tillfälle att stifta bekantskap
med. »I det allmänna kaos, som råder sedan 30 år,
måste hvar fransman stundligen vänta sin undergång.»
Två gånger under en resa föll han i händerna på
banditer och räddades endast genom något under. Midt
på ljusa dagen blir han utsatt för ett öfverfall af sin
granne, adlig godsägare som han själf. Författaren
nämner om detta öfverfall som om en helt alldaglig
sak. Röfvarband ströfvade den tiden oantastade
omkring på vägarna. Inbördesfejder pågingo i åratal utan
att leda till något resultat, och banditer begingo sina
illdåd under de politiska och religiösa partiernas banér.
Kända typer från denna tid äro Katarina af Medici,
Guiserna, Karl IX och Henrik IHI. Demoralisationen
icke endast vid hofvet utan i de aflägsna provinserna
nådde sin höjdpunkt. Bartholoménattens blodiga fasor
återspeglade sig mer eller mindre i Frankrikes alla städer.
Montaignes lif sammanfaller med den för hans
fädernesland allra tyngsta tiden. Under andra hälften af XVI
seklet ägde det rum åtta blodiga religionskrig. Striden
mellan Mediceer och Guiser, Valois’er och Bourboner,
protestanter och katoliker, ett fördärfvadt prästerskap och
en icke mindre demoraliserad regering hotade att
kullstörta de sista sociala och moraliska stöden för
samhällsbyggnaden och återföra Frankrike till urtillståndets
barbari.
Under dylika tider ges det för en ärlig och
hederlig människa endast två utvägar: endera glömsk af alla
personliga intressen kasta sig hufvudstupa i den
politiska striden och offra lifvet, liksom hugenotternas
lysande chef, amiral Gaspard Coligny, som dog en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
