Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
nes vanliga utgångspunkt i skildringen af vildarnas lycka:
förnekelsen af kulturlifvets grundvalar.
Särskildt tydligt kan man iakttaga denna kritik af
den dåvarande samfundsordningen i följande berättelse
om tre representanter för en amerikansk vildestam,
hvilka befunno sig i Rouen under Karl IX:s vistelse
därstädes. »Konungen samtalade länge med dem. Man
gjorde dem bekant med våra seder, vår lyx, den vackra,
och rika stadens yttre. Efter allt detta frågade dem
någon, hvad de hade för mening om det de sett och
hvad som syntes dem mest förvånande. De svarade
att mest af allt hade de förvånats öfver tre saker, af
hvilka jag tyvärr glömt en. De andra två voro: för
det första erkände de, att det syntes dem högst
märkvärdigt och obegripligt, hur så många storväxta, skäggiga,
starka och beväpnade män kunde hylla ett barn såsom
konung och hvarför de icke utkorade en mera värdig
härskare. För det andra varseblefvo de ibland oss rika
och i öfverflöd lefvande människor, medan den öfriga
delen af nationen bestod af tiggare, utmärglade af svält
och nöd; och de funno det i högsta grad märkvärdigt,
att den fattiga delen af nationen godvilligt fördrager en
dylik orättvisa, icke kastar sig öfver de rika, mördar
dem, sticker deras hus i brand.» Montaigne lämnar
berättelsen utan kommentarer, men hans ställning till
vildarnas svar är otvetydig: trots all sin praktiska
konservatism kan han ej annat än sympatisera med den
naiva förvåningen hos dem, som han själf kallar »viri
a diis recentes».
Idealiseringen af vildarna har redan därigenom
gjort det europeiska samhället en god tjänst, att den
beredt jordmånen för ett välvilligt intresse för folkets
lif. Hos Montaigne härflyter sympatien för mannen af
folket direkt ur idealiseringen af naturtillståndet.
Filosofen öfvergår från de något fantastiska skildringarna
af de sälla kannibalerna (så kallar han de amerikanska
rödskinnen) till studier af folkets lif. »Jag har sett
hundratals handtverkare och jordbrukare», säger han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
