Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montaigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
»som varit visare och lyckligare än universitetsrektorer
och mera förtjänta att efterliknas.» »Jag anser, att de
obildades handlingssätt och tal äro mera enliga med
den sanna filosofiens föreskrifter än våra professionella
filosofers ord och handlingar: plus sapit vulgus, guia
tantum, guantum opus est sapit. »Bland enkla människor»,
anmärker han på ett annat ställe, »kan man ofta möta
yttringar af förvånande godhet.»
Vi böra erinra oss Montaignes utgångspunkt för
att förstå, hur han kunnat komma till dessa
ytterliggående slutsatser, till lofprisandet af den lyckliga
okunnigheten och till den fullständiga förnekelsen af
vetenskapen. »Jag tviflar icke på naturens makt och rikedom»,
säger han, »jag tviflar icke på hennes välsignelserika
betydelse för oss; jag ser, att för gäddan och svalan
äro naturens håfvor nog. Men jag tviflar på våra
uppfinningar, på vetenskapen och konsten, i hvilkas namn
vi ha öfvergifvit naturen, förgripit oss på dess lagar.»
Härur drar han siutsatsen: allt vetande är skadligt. Denna
slutsats behöfver ej vara så paradoxal, om vi något
begränsa den: den vetenskap Montaigne hade för ögonen
— den liflösa medeltida skolastiken — var verkligen
i många fall värre än ren okunnighet. Han anför
Paulus, de romerske kejsarna Valentinianus och Licinius
samt Muhammed, hvilka förnekat vetenskapens nytta,
och han instämmer obetingadt med dem. »Den som
dömer oss efter våra gärningar skall finna en större
mängd goda människor bland de okunniga än bland
de lärda.» Filosofen Pyrrhon, öfverraskad af en storm
på hafvet, visade sina skräckslagna lärjungar på en gris,
som också befann sig ombord och som utan spår till
rädsla betraktade vågorna. »Filosofien nödgas till sist
hänvisa oss till någon atlet eller mulåsnedrifvare såsom
föredöme, ty dessa människor lida vanligen vida mindre
af dödsfruktan, fysiska smärtor och andra olyckor än
människor, som sträfva att uppnå detsamma genom
vetande men icke äro begåfvade med de oundgängliga,
medfödda egenskaperna.» Montaigne anade, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
